Göteborgsposten – 2 januari 1872, sida 1

relse om hand. Oroligheter följde i södra Frankrike, hvars främsta städer skickade för. troendeadresser till Gambetta, och faran för ett inbördes krig i denna nödens stund var öfverhängande, då slutligen trenne medlem. mar af regeringen i Paris, Etienne Arago, Garnier Pagås och Eugene Pelletan, anlände till Bordeaux d. 6 Febr., der de genast sammankallade den delegerade regeringen och till denna öfverlemnade ett dekret, som förklarar Gambettas cirkulär af d. 31 Jau. ogiltiga. Ett stormigt uppträde följde, hvilket dock slutade dermed, att Gambetta tog sitt förnuft till fånga och utträdde ur regeringen. Nu kunde pariserregeringen proklamera sitt dekret om val till den nationaliörsamling, som skulle definitivt afgöra öfver freden med Tyskland på basis af de i stilleståndet uppställda bestämmelser, hvilka likväl ännu hemlighöllos. Valen egde rum d. 8 Febr. och utföllo i en afgjordt fredsvänlig anda, visande, att franska folket tröttnat både vid kriget och republiken å la Gambetta. 500 monarkister blefvo neml. valda mot 100 moderata republikaner och c:a 150 radikala. D. 11 Febr. sammanträdde nationalförsamlingen till ett första förberedande möte och den 13 öppnade den sina förbandlingar, hvarvid majoriteten på ett taktlöst sätt sårade Garibaldi, hvilken dock så tappert kämpat för Frankrike och blifvit vald till deputerad, hvadan han nedlade sitt mandat, förklarande sig vilja återvända efter utförd mission till Caprera. Man insåg nu nödvändigheten af att en man trädde i spetsen för Frankrikes angelägenheter, den der egde nog anseende och myndighet att kunna sammanhålla partierna, desto heldre som det, man erfarit ang. Preussens fredsvilkor, var så hänsynslöst tilltaget, att det ringaste vacklande kunde framkalla de största vådor. På grund häraf föreslogo följande deputerade i nationalförsamlingen: Dulaure, Malleville, Grvy, Vitet och S:t Hilaire, att man skulle utnämna Thiers till chef för den verkställande makten i Frankrike, hvilket förslag antogs d. 17 Febr, samma dag som Preussens landtdag öpppades för första gången genom ett kejserligt dekret och samma dag som i Englands Underhus en upprörd debatt egde rum, framkallad af ett förslag af den radikale Auberon Herbert, att England skulle i förening med de andra neutrala makterna skaffa Frankrike billigare fredsvilkor, än dem ryktet angifvit. Debatten slöt dock, som bekant, dermed, att Herbert måste taga sitt förslag tillbaka. Thiers skyndar att bilda en ny mivister (Dufaure, Favre, Simon, P.card, Lambrecht, Leflö, Pothuau, Larcy) och afreser sjelf till Versa lles för att deltaga i fredsunderbandlingarne, följd af en af församlingen utsedd diplomatisk kommission af 15 medlemmar, kvilka skola under fredsförhandlingarne tilistädesvara i Paris. D. 26 Febr. undertecknas slutligen i högqvarteret i Versailles fredspreliminärerna af grefve Bismarck och Thiers under följande vilkor: Afträdandet af Elsas, med undantag af sästningen Belfort; at tyska Lothringen, Metz inberäknadt; en krigsskadeersättning af 5 milliarder fres betalas under loppet af 3 år. Tills denna summa är betald, hållas vissa delar af Frankrike besatta af tyska trupper. — Vapenstille ståndet förlänges. Mot denna fred nedlägger venstern i Bordeaux en frasrik protest. Men d. 1 Mars antager dock nationalförsamlingen fredspreliminärerna med 546 röster mot 107 och efter en ytterst upprörd debatt. Med anledning af detta beslut lemna de deputerade för Elsas och Lothringen församlingen med Keller i spetsen, hvilken med några djupt skakande ord, sjelf rörd till tårar, tager afsked af representationen för det stolta, nu förödmjukade Frankrike, men viss om, att Elsas och Lothringens söner och döttrar än en gång skola varda Frankrikes barn till det yttre, likasom de städse skola förbli det till sinnelaget. Efier antagandet af denna ödesdigra fred föreslog Targnet inom nationalförsamlingen, att denna skulle förklara den bonapartiska dynastien afsatt, hvilket sörslag blef med acklamation antaget, i det att endast 6 deputerade, hvaraf 4 från bonaparternas stamö Korsika, röstade deremot. Följande dag utvexlades redan i Versailles fredstraktatens ratifikationer, sedan parisarno måst undergå den förödmjakelsen att se de tyska trupperna med den för teatraliska upptåg alltid lifvade hertig Ernst af Sachsen Coburg Gotha i spetsen inrycka i Frankrikes hufvudstad, en händelse som skulle bli af de sällsammaste och betydelsefullaste följder för Frankrike, hvarför vi torde böra något dröja vid denna tilldragelse. Missnöjet med freden och Paris kapituering hade jäst bland massan af pariserbeilkningen, hvilken var ledd af en del socialister och särskilt af utskickade från den oekanta ÅInternationale i London. Detta missnöje delades i viss mån äfven af en del I if de borgerliga klasserna. Då kapitulationsvilkoren uppgjordes, bestämdes det, att parizerarmen skulle afväpna med undantag af nåsra tusen man, de der skulle upprätthålla ordningen. Alväpningen skedde och mobilsardisterna från landsorten hemförlofvades; nen det parisiska nationalgardet stod fortfaande under vapen. Då de tyska trupperna kulle inrycka, uppmanade regeringen natioalgardet att aslemna sina vapen och särskilt de delar af, staden, som tyska trupperna kulle påssera. Dessa utgjordes af de formög)dare qvarteren, der nationalgardisterna skyn