Göteborgsposten – 2 januari 1872, sida 1

hvilka der samlats för att utlemnas till tyskarne, men nn förklarades af gardisterna för deras egendom. Den socialistiska pressen riktade de våldeammaste angrepp mot regeringen, som gaf general Aurelles de Paladine befälet öfver nationalgardet och utnämnde Vinoy till guvernör öfver hufvudstaden, hvilken senare började med att undertrycka de värsta radikala organerna. Nationalförsamlingen hade emellertid flyttat från Bordeaux till Versailles och af dess socialistiska deputerade hade åtskilliga lydt apell och begifvit sig till Paris för att der spela en ny roll. Slutligen gaf Vinoy befallning om, att trupperna skulle d. 18 Mars bemäktiga sig kanonerna å Montmartre, hvilka voro hottullt riktada mot staden och bevakade af nationalgardister. Befallningen åtlöds och det var nära, att regeringen kunnat sålunda qväsva den socialistiska rörelsen; men under sista tiden af belägringen hade hästarne till största delen blifvit slagtade, man hade ej anskaffat sådana i stället och man saknade nu anspann, hvarigenom kanonernas bortförande fördröjdes. Detta gaf tid åt socialisterna att åter uppvigla sina gardister, hvilka samlades och gjorde beväpnadt motstånd. En del af trupperna öfvergingo till dem, och den lilla truppstyrkan, som var för svag, måste med oförrättadt ärende vända tillbaka. Tvenno generaler, Leconte och Thomas, togos af de revolutionära til fånga och skötos grymt ned i en trädgård vid Rue des Rosiers. Underrättelsen härom väckte bestörtning inom regeringen. Thiers utfärdade en proklamation till Paris borgare om, att understödja regeringen, men de hade till största delen på regeringens egen betallning lemnat sina vapen och stodo för öfrigt tvehågsna, hvilken brist på mod och handlingskraft mycket klandrats och äfven stått dem dyrt. Republikanaren, inrikesministern Picard, utfärdade en proklamation till nationalgardet att lyda lagen, men det var fåfängt. Den lilla bariserarmn måste ännu samma dag utrymma den del af Paris, som ligger norr om Seinen. Regeringen fann sig osäker i Paris och flyktade till Versailles. De upproriska bygga barrikader i olika delar af staden och — besätta Hotel de Ville, der den republikanska centralkomiten, hvilken i all tysthet bildats i enlighet med en från Ånternationalc afgången instruktion, tager sitt säte. Regerirgstrupperna visa sig opålitliga, och d. 19 måste de utrymma hela Paris för att koncentrera sig kring Versailles. Dessa händelser hade injagat stor förs skräckelse i Paris och väckt allmän bestörtning öfver hela Europa, der man plötsligt såg det sociala spöket antaga gestalt och uppträda hotande. Nationalförsamlingens ordtörande Grevy betecknade upproret som ett brott. Dep. Seine et Oise förklarades i belägriogstillständ, och från Berlin, dit kejsar Wilhelm och grefve Bismarck återvändt, gafs befallning, att de preussiska trupperna skulle inställa sin hemmarsch och åter besätta det utrymda S:t Denis, under det franska trupperna på södra sidan upprätta ett förskansadt läger vid Satory, nära Versailles. Socialisterna sortgingo dock i sina bedröfliga förehatvanden. D. 21 bemäktigade de sig fästet Valenciennes och de fles:a sydsästena, hvilkas portar öppnades för dem af de der vakthafvande franska trupperna. Samma dag sköto de på en tredligt demonstrerande bop af borgare, Oedningens Vänner, hvilka ville förmå socialisterna att besinna sig. Detta odåd visade tydligt, att bemedlingens tid var förbi. De regeringsvärliga nationalgardisterna förskansade sig i börsbyggpaden (2:dra arrondissementet), beredda att här göra motstånd. Detta skedde samma dag, som exkejsar Napoleon anlände flyktig till Dover, der han mottogs med vördnadstull hyllning af cölver-kådliga menviskomassor, och samma dag som kejsar Wilhelm i Berlin, i en berättigad känsla af stolthet och segerfröjd, öppnade det första tyska riksparlamentet. De sällsammaste händelser följde nu slag på slag. Genom Iuternationales emissarier utbröto socialistiska rörelser i Lyon, Rouen, S:t Etienne och Marseille, hvilka städer skickade deputationer till Paris för att ötverlägga om en gemensam handlingsplan, gående ut på att dela Frankrike i en massa ejelsständiga Kommuner, hvilka skulle sinsemellan bilda en federation, den der skulle vara Frankrike, och i Lyon proklamerades tilochmed redan Kommunen, ehuru ordningen snart der återupprättades. I sin nöd vände sig Thiers till Bismarck med begäran att de franska krigstångarne måtte få återvända till någon del åtminetone, för att förstärka hans armå, för så vidt ett nytt krigsutbrott skulle kunna förekommas och fredsvilkoren uppfyllas, hvilken begäran efterkoms. Då man eer tillbaka på dessa tilldragelser, gripes man nästan af skräck öfver en så våldsam och förfärande konrulsion, och man kan ej undra öfver, att regeringen ville söka att ännu medla innan hea ejelf måste förklara det borgerliga kriget. På de deputerades förslag från Paris, lät ock regeringen genom amiral Saisset meddela socialisterna, att hon ville, mot vilkor att man nedlade upproret, medgitva natioralgardet rätt att sjelft välja sina chefer, att hon samtyckte till fria kommunalval och att hon ville införa förbättringar i lagarne om hushyra och lemna understöd åt nationalgardisternas familjer. Fastän dessa förslag funno bifall hos ej tå af den upproriska centralkomitöns medlemmar, blefvo de