Göteborgsposten – 2 januari 1872, sida 1

alltjemt fortskridit. Allt angaf således, att slutet ej längre kunde vara tvifvel underkastadt, ty den franska nordarmen under Faidherbe skulle numera ingenting kunna uträtta. Då härtill kommer, att de förhoppningar gäckats, som några sangviniska fransmän hyst om, att den konferens, som samlades d. 17:de i London för att underhandla om Rysslands uppsägelse af pariseriördraget i hvad Svarta Hafvet angick, skulle komma att äfven upptaga till behandling det pågående kriget, var det endast alltför naturligt, att konung Wilhelm beslöt att gripa tag i den krona, som varit hans käraste tanke ända från barndomsdrömmarnes tid: den tyska kejsarkronan. D. 18 Januari 1871 affärdade också konung Wilhelm ett bref till preussiska landtdagen; hvari han förklarade sig vilja uppfylla sin pligt mot Tyskland, genom att med alla de tyska farstarnes och staternas förut inhändigade samtycke antaga kejsarvärdigheten öfver Tyskland. Samma dag utropades han ock i den praktfulla spegelsalen i Versailles, en gång tillkommen från ——L— 0 como LL oo oo att återbryta den strålande glansen från royautgens imposanta emblemer och bevittaa Frankrikes storhet och makt, representerade af Ludvig XIV, till Tysklands kejsare af de tyska furstarne. Det skall ha varit ett lysande ögonblick, och en hvar kan lätt föreställa sig de segerstolta känslor, med hvilka den preussiske konungen med sin häl på Frankrikes nacke på detta ställe antog kejsarvärdigheten, under det att i håns minne ännu hägrade hågkomsten af den förödmjukande stund, då han och hans mor måste flykta för den lika så segrande Napoleon I i Tyskland. Den preussiska deputeradekammaren antog naturligtvis som svar på monarkens skrifvelse en tacksägelse, hvari den preussiska representationen gjorde sig solidariskt ansvarig med sina herrskares eröfringspolitik och uttalade den förhoppning, att det kostsamma krigets lön måtte bli Elsas och Lothringens införlifning i Tyskland. I denna begäran, som för öfrigt var enstämmig, instämde likväl icke, och det må anteckras, polackarne. Så var då den stora, den för konung Wilhelm berusande tilldragelsen skedd. Ett kejsardöme var sallet, och på dess ruiner hade ett annat uppväxt. Med öflig courtoisie skyndade naturligtvis de regerande europeiska furstarne att lyckönska den nye kejsaren, och ingingo dessa artighetstelegrammer samtidigt med underrättelsen om, att den franske generalen Faidherbe blifvit i grund slagen af general Goeben vid St. Quentin och hans arme i upplösningstillstånd jagades upp mot nordvestra gränsfästningarne. Ett nytt och i början lyckligt försök af Trochu att med Pariserarmen bryta sig genom de preussiska linierna mellan fästet Mont Valtrien och St, Cloud hade till sist äfven stråmnint Kvarefter bombardementet mot Paris tilltagit i styrka. Dessa hopade olyckor framkallade i Paris en stark rörelse (d. 22), hvarigenom Trochu tvangs att nedlägga befälet öfver pariserarm6n, hvilket i stället öfvertogs af general Vinoy. Det socialistiska partiet i Paris klagade öfver förräderi och begärde, att ett välsärdsutskott af 200 medlemmar skulle nedsättas. Flere tusende arbetare från förstaden Belleville stormade tängelset Mazas, befriade den bekante socialistchefen Gustave Flourens, hvilken suttit häktad der sedan oktoberrevolten 1870, och sökte att öfverrumpla Hötel de Ville, hvilket försök likväl misslyckades efter en kamp med nationalgardet. Sedan nu Frankrikes hela motståndskraft 4 var förlamad, nöden i Paris stor och ordningen hotad af socialisterna, som i sina ledband ( bade pariserarbetarnes massa, begaf sig Jules Favre, försvarsregeringens näst främste man s och utrikesminister, natten mellan d. 23 och t 24 Januari ut till tyska högqvarteret i VerIi sailles, der han till Bismarck öfverlemnade förslag om Paris kapitulation. Underhandlin1 garne härom varade i några dagar, hvarefter s grefve Bismarck och Jules Favre d. 27 enades om såväl Paris kapitulering som ett tre f veckors vapenstillestånd till lands och vatten. a Följande dag undertecknades i Versailles ka-d pitulationsvilkoren och d. 29 besatte tyska m trupperna samtliga pariserfästena, förutom Vin-h cennes, hvilken underrättelse naturligtvis helIr sades med jubel och Victoriaskjatning i Berlin. r Ifrån stilleståndet hade dock undantagits nm den sydöstra krigsskådeplatsen. Den transke ö generalen Bourbakis öde var här afgjordt, och d med den hårdhet och jernfasta vilja att i allt E bryta med fransmännen, som utmärkte de ler. dande preussiska männens beslut, ville dessa sc ej tillåta, att ens denna arme räddades. Geo-d neral Manteuflel angrep derför upprepade gånto ger Bourbaki, hvars arme slutligen måste, relucerad till 80,000 man och i ett tillstånd näle stan liknande Åstora armöns återtåg från fo Moskwa, rycka öfver på det neutrala Schweiz ci område, der den afväpnades och internerades, be inder det Bourbaki råkade i sinnesförvirring m och var nära att taga sig sjelf af daga. al Nyheten om Paris kapitulering och stillevi tåndets atslutande hade framkallat stor bese törtning i Bordeaux, der den delegerade re g: seringen befann sig och i hvars spets stod or sambetta. Han nedlade först sin besattning, gt nen återtog den på begäran af deputationer m ch demonstrerande folkmassor. Han protera terade mot stilleståndet och ville krigets fortsl ättande. Från Paris afreste regeringsmedns emmen Jules Simon till Bordeaux för att rei logöra för pariserregeringens motiver och försk nå den delegerade regeringen att finna sig i I na