fingo fritt husrum och föda, med rättighet att vissa timmar om dagen vara inne i Paris för att söka arbete, och hvarannan qväll kommo berömda vetenskapsmän dit ut och underhöllo dem med populära föredrag. Och huru väl var det ej sörjdt för ålderdomen! Icke nog med de stora gubboch gumm-husen vid Bicetre och på många andra ställen som stodo direkte under den allmänna fattigvården (VÅSssistance publique), så existera eller existerade en mängd till hälften enskilda, till hälften offentliga etablissementer, med högst varierande priser, men der inträdet underlättades för de behötvande genom nedsättningar i afgiften, genom donationer till friplatser och på många andra sätt. Det är naturligt att de enorma kostnaderna för en så utsträckt välgörenhet omöjligen kunde bestridas af det allmänna, och det var derlöre som de enskilda bemödandena måste hjelpa till. Det var ingen ända på konserter, baler, lotterier, bazarer och dylikt, hvarvid insamlingarne spelade hufvudrollen och der det var en ambitionssak för den ene att kunna åstadkomma en högre summa än den andra. Men, frågar man, hvarföre kan ej det gå till på samma sätt ännu i dag? Skälet är helt enkelt: de som gåfvo tonen i denna verld äro borta eller ruinerade eller misstänkta. Somliga torde af sina egna skyddslingar ha fått sina bus uppbrända, andra skulle icke våga ställa sig i spetsen för dylika företag utan att sjelfva riskera att komma under strängare polisuppsigt än de redan äro. Och alla menniskor gömma nu alltför noga på sina louisdorer för att skänka bort dem, der det icke är något att vinna dermed, ej ens en tillfredsställelse för fåfängan. Det finnes f. n. ingen tongifvande verld i Paris af något slag, och utan att ha grundad förhoppning att väcka uppseende inom den verld, som man sjelf högst uppskattar, ger man, som sagdt, ej ens les petites coupures, de otäcka små papperslappar, hvilka nu gå ur hand och i hand istället för det fordna herrliga guldet. Der det erbjuder sig ett tillfälle att väcka uppseende, der visar sig ännu välgörenheten i sin gamla glans. Häromdagen öppnade Figaro en subskription till förmån för enkorna och barnen efter de af kommunen mördade gensdarmerna. De fyra första dagarne inbragte 66,588 fres 40 c. och idag, den femte dagen, ha etthundratjuguen subskribenter ökat denua summa med ytterligare 31,000 och några hundra francs, så att i närvarande stund summan redan utgör nära hundratusen francs, och om några dagar skall vara det dubbla. Detta är ju ett storartadt resultat, men det är också en subskription, hvilken är på samma gång en modesak och en politisk opinionsyttring, och Figaro har med vanlig fyndighet gripit just det rätta ögonblicket. Man hariså mänga månader uteslutande sysselsatt sig med mördarne, och detta har, såsom bäst visat sig genom det buller som gjorts omkring Rossels död, slutat med att leda till en verkligen skandalös förvirring af alla rättsbegrepp. Det var således hög tid att man började sysselsätta sig med offren, och denna subskription har gifvit ett tillfälle att på ett ögonskenligt sätt protestera mot dem, som djerfvas kalla dem för martyrer, hvilka anfalla fäderneslandet, och för mördare dem, som försvara det. Såsom tidningarne berättat, var det en deputerad i nationalförsamlingen vid namn Ordinaire, som midt under brinnande session slungade den nämnda förolämpningen mot medlemmarne af den af församlingen tillsatta benådningskommissionen. Hvar och en vill göra upr på sitt sätt här i verlden, det är en gammal erfarenhet allt sedan Alcibiades för tjugutre sekler sedan högg svansen afsin hund i Athen, och mr Ordinarie har valt det sätt han funnit bäst för att åstadkomma någonting extraordinärt. Det är intet tvifvel om, att han i närvarande stund känner sig både lycklig och stolt, han mottager komplimenter från sina politiska trosförvandter och hans valmän i Lyon förklara honom sitt höga välbehag. Som han är en rik man, behöfver han ej se på den plikt af ett halft månadsarvode, som man ålägger honom, och han har till och med i samma drag visat sin