Göteborgsposten – 29 december 1871, sida 1

det föreföll henne att resa — att aldrig mer få njuta af dessa förstulna skymningsstunder i hennes brors atelier! — Jag är glad! utropade hon. Jag skall bli mycket glad att få resa tillbaka till Arden. — Du, min vän! sade hennes man; det är endast jag som skall resa. Det har kommit något hinder i vägen för våra afdikningsexperimenter, och Forley vet huru angelägen jag är att få de nya förändringarne verkställda under årets lopp. Han vill ej bära ansvaret af arbetets ledning längre utan att få rådgöra med mig. Jag bohöfver ej vara borta mer än några dagar, på sin höjd en vecka. Du kan lefva mycket väl mig förutan. Clarissa stod tyst och med sänkta ögon. Lefva honom förutan! Ack, hvilken roll hade väl Daniel Granger spelat i hennes lif på sista tiden? Ungefär samma roll som en öfverflödig kung i ett skådespel — en person som endast genom sin rang och titel är af vigt på affischen, men som knappt utöfvar något inflytande på pjesen. Hennes brottsliga hjerta sade henne huru föga insteg han alltid haft der, huru han dag efter dag fått allt mindre. Och medan han var borta kunde hon fara till Rue du Chevalier Bayard hvarje dag. Ingenting skulle hindra henne derifrån om hon behagade. Ekipaget skulle ständigt stå till hennes disposition. — Du kan lefva mycket väl utan mig, upprepade mr Granger. Jag tror ej att min närvaro eller frånvaro betyder mycket för dig, Clarissa, tillade han i allvarlig, nedslagen ton. Det var nästan de första ord af honom som liknade en förebråelse. Också trängde de rakt till hans hustrus brottsliga hjerta. Hon blickade upp mot honom med ett ansigte, hvars blekhet och skuldmedvetna uttryck borde ha sagt honom mera än han nu läste deri. Han tänkte endast på att han talat något för strängt — att han sårat henne. — Jag — jag vet ej hvad du menar med detta, stammade hon. Jag försöker alltid att behaga dig.