Göteborgsposten – 29 december 1871, sida 1

i hans sällskap? Så kunde hon resonnera, men i hjertat var hon medveten om att detta var rent sofisteri. En qvinna har så att säga ett dubbelt samvete —ett aldraheligaste inom sitt hjertas helgedom, till hvilket falskheten ej kan tränga. Väl torde hon afhålla sig från att lyfta upp förlåten till detta aldraheligaste och se sanningen sådan den är; men den finns der, evig och oföränderlig, den kan ej utsläckas, den gudomliga lampa som blifvit henne gifven till ledning, blott hon ej vill undandraga sig dess ljus. Knappt en månad före sin tillämnade afresa erhöll mr Granger ett bref från sin förvaltare, hvari denne bad honom återkomma. Det var någon jordbruksangelägenhet som var af sådan vigt att den fordrade godsegarens personliga närvaro. Han var mycket ledsen öfver att nödgas lemna gin hustru, men saken var af stor vigt. Om han kunnat föra hela sitt hushåll med sig genast, skulle han gerna ha velat göra det; men en sådan flyttning fordrade stora förberedelser. Dessutom hade han hyrt sin våning vid Rue de Morny till början af Mars, och ej ens en millionär tycker om att för ingenting kasta bort en sådan hyra som de parisiska husegarne fordra för sina våningar i de fashionabla qvarteren. Han beslöt derföre att resa till Arden genast — hvilket var det vigtigaste — och återvända så fort han hunnit ordna angelägenheten med förvaltaren och haft en öfverläggning med sin arkitekt. Han omtalade för Clarissa sin afsigt en afton då de återkommit från en middagsbjudning och hon stod framför sitt toalettbord, med tankspridd min aftagande sina juveler. — Jag är nödsakad att resa tillbaka till Yorkshire, Clary, sade han. Hon trodde hans mening vara den att de båda skulle resa tillbaka — att Försynen kom emellan och att hon skulle tagas bort från synd och fara, Men ack så hårdt