Göteborgsposten – 29 december 1871, sida 1

vädret emellan, och så blifver förmodligen ingenting af med den herrligheten, och de fattiga få vara utan. De fattiga, de få således ingen anledning att trösta sig öfver den hårda vintern, och Gud vet huru de bära sig åt. När man ingenting kan göra för att lindra andras nöd, så är det både beqvämast och kanske rättast att ej tänka derpå eller åtminstone tala derom, men om man kommer att gå ifrån denna helsosamma princip, så är det verkligen hjertslitande att höra berättas om den nöd som råder detta år i Paris. Och det är lätt att förstå att det måste så vara, då anledningarne dertill äro mångdubbelt flera och större än någonsin, men hjelpmedlen deremot förminskade i samma proportion. Jag vet nog att det strider mot de modernaste humanistiska principerna, att den ena samhällsmedlemmen skall ge den andra allmosor, och det är isynnerhet, säger man, kränkande för menniskovärdet, att allmoseväsendet utöfvas systematiskt. Jag läste ännu för några dagar sedan allt detta i en af Paris mest spridda tidningar, som på samma gång gjorde ott häftigt utfall mot vissa religiösa etablissementer, som utöfva denna välgörenhet i en mycket stor skala. Men det får ingen mig att tro, att det ligger någonting fördömligt i välgörenhetens utöfning, antingen den nu kallar sig kristlig eller verldslig, och jag är för min enskilda del till och med böjd ull det allra största öfverseende med de motiver, som kunna förmå den rike hr X. att teckna sig för tusen (riksdaler eller francs, som ni behagar) på en lista som kommer i tidningarne, eller fröken Y. och fru Z. att ställa sig i en bazar till de fattiges förmån, der hennes vackra ögon och dito händer samt hennes lifliga konversation finna några hundra beundrare, som hon eljest skulle ha saknat. Denna lilla fåfänga tillskyndar också nödens barn en skärf som också de eljest skulle ha saknat. Det kan emellertid vara ett spörjsmål, om man ej kan gå för långt i sina omsorger om andra och om man ej derigenom gör både samhället och medindividerna mera ondt än godt. Och om man någonstädes och någonsin gått för långt i detta hänseende, så var det visserligen i Frankrike under de sistsörflutna åren, då de arbetande klasserna, som man kallar dem, lefde under förhållanden, hvilka de nu bittert sakna. Det var ej nog med att arbete aldrig saknades för den skicklige och ordentlige arbetaren i hvad yrke som helst och att arbetslönerna voro uppdrifna till förut okänd höjd, som, äfven med den samtidigt stegrade lefnadskostnaden, gjorde det till en möjlighet och borde ha gjort det till en pligt för hvar och en att lägga något belopp för hvarje månad å sido, — utan samtidigt utvecklade sig äfven den allmänna och enskilda välgörenheten i en oerhörd skala. Det fanns i hvarje qvarter en mångfald af olika välgörenhetsföreningar och välgörenhetsstiftelser, som icke nöjde sig med att beredvilligt mottaga böner och ansökningar om hjelp, utan som uppsökte nöden och behofvet, hvarhelst de i en något så när aktningsvärd form kunde förefinnas. Man kan säga, att dessa föreningars medlemmar togo medborgarne om hand frän deras första inträde i lifvet ända till grafven. En fattig moder skänkte lifvet åt ett barn — hon åtnjöt fri läkarevård; hon ville gifva det sjelf dess första näring — för tre sous om dagen fick hon inlemna det på en af de många barnkrubborna som inrättats af S:t Vincent-de-Paulstiftelsen, der det vårdades med den ömmaste omsorg och modren besökte det vissa tider på dagen för att gifva det di, hvarigenom hon således var oförhindrad att besörja sitt vanliga arbete; barnet växte till — det kom i en flickskola; röjde lofvande anlag för studier — det fick för balfva priset eller alldeles gratis genomgå kollegier eller lycer; sjuknade det kom det i en vårdanstalt för sjuka barn; skulle det lära ett yrke — det kom i en ccole professionnel för en afgift af tretio fres såsom helpension i månaden. Det fanns hjelp att få under alla förbållanden i lifvet. Arbetaren hade t. ex. varit länge sjuk och under tiden mistat sin plats på sin verkstad — det fanns två ofantliga asyler, den ena för män i Vincennes, den andra för qvinnor i Vesinet, der de en tid bortåt