Göteborgsposten – 29 december 1871, sida 1

hon gerna ha velat bedja sin man föra henne tillbaka till Arden, som måste vara ett slags fristad, tänkte hon. Nej, knappast; ty äfven till denna fristad hade Temple Fairfax lyckats följa hennes mor och förgifta hennes lugn. Myeket ofta kände hon sig benägen att bedja sin man om denna ynnest; men hon kunde ej göra det utan att löpa fara att förråda sig. För öfrigt skulle väl ej deras vistelse i Paris räcka för alltid, och mr Granger hade redan förklarat sig ledsen vid den stora staden. Det talades också om att återvända till Arden efter en månads förlopp. Man var nu i slutet af Januari och i början af Mars hoppades mr Granger vara tillbaka på sitt gods. Hans arkitekt och hans förvaltare voro båda lika angelägna om hans återkomst för åtskilliga nybyggnader och förbättringar i afseende på jordbruket. Eftersom de sannolikt skulle komma att lemna Paris så snart, vore det dåraktigt att väcka förvåning genom att söka påskynda afresan, tänkte mrs Granger. Det betydde i alla fall så föga, sade hon någon gång för sig sjelf, Blott det var af stor betydelse — att hon dag efter deg kom längre bort från den rätta vägen. Oh, hvilka lyckliga vintersftnar vid Rue du Chevalier Bayard! Hvilken oskyldig lycka tycktes det ej äfven vara — blott lifliga samtal om alla möjliga ämnen; blott närvaron af två personer som älskade hvarandra. Ett dunkelt upplyst rum, cn liten qvinna som gick ut och in, två unga män som disputerade, och Clarissa i sin länstol vid kaminen lyssnande till den magiska röst som nu var hennes drömmars enda musik. Om det alltid kunde ha fortgått på detta sätt — en ljuf, sentimental vänskap, lik den som förenade madame Roland och Brissot, madame Recamier och Chateaubriand — deri skulle säkerligen ej ha varit något ondt, tänkte Clarissa understundom. Hon var gift med en man som hon kunde högakta för många hjertats och själens egenskaper, hvilken hon ej kunde allvarsamt förorätta. Var det en så stor synd om vänskapen med George Fairfax var dyrbar för henne? om de få