Göteborgsposten – 29 december 1871, sida 1

var det så kallt. Tjugo grader (jag har till och med sett uppgifvas tjugotvå) ett helt dygn igenom och detta utan föregående varskoning, det svider i skinnet, det kan jag försäkra, när man befinner sig i ett land, hvarest man är så illa garderad mot kölden inne i rummen som här. Och dertill kom ett snöfall, hvars like man aldrig skådat, och hvaraf märkena ännu till största delen ligga qvar på gatorna efter så många dagars förlopp och göra dem på sina ställen svåra för körande och nästan omöjliga för gående. Man får gå tillbaka i tiden ända till 1790 års vinter för att finna någonting liknande. När en parisare börjar känna någon ovanligare köld, är hans första bestyr att springa till Börsen, Pont-Neuf, till Chåteau d:Bau eller något af de andra ställen der de stora mönstertermometrarne finnas uthängda för att med bestämdhet förvissa sig om huru många grader det är, (och han får alltid en så mycket större anledning att förgrufva sig öfver kylan som dessa termometrar allesammans äro graderade efter Celsii skala, men man här ej förstår sig på annat än Råaumurs, hvarigenom man således i inbillningen alltid kommer en bit högre upp än i verkligheten). Det är oändligt komiskt att se grupperna, som bilda sig på dessa ställen af frysande och stampande män, qvinnor och barn, de flesta utstyrda i de aldra vidunderligaste kostymer, bland hvilka den s. k. cache-newen, öfverhalsduken eller amien spelar hufvudrollen och antager, allt efter som kölden ökar sig, allt större och större proportioner ända till den af en riktig schal. Den här gången höll man på att komma så mycket värre ut, som stenkolen togo slut. Under den närvarande stora belamringen at jernvägarne, som räckt ända sedan kriget, föranledd icke af öfverflöd på gods utan af brist på materiel, har Paris hufvudsakligast sjövägen blifvit försedd med sitt kolförråd, som nästan aldrig varit större än hvad som erfordrats för den dagliga förbrukningen. Nu frös Seinen och stängde således tillförseln från denna sida, på samma gång som snötallet för ett par dagar gjorde jernbanorna ofarbara och hindrade importen från detta håll. Lyckligtvis räckte den stora kölden ej mera än i två dagar, ehuru dess sviter ännu ej gifvit alldeles med sig. Gatorna voro också under ett par dagar nästan alldeles ofarbara, och det är svårt att skildra den förbittring som rådde mot kommunalstyrelsen, som ingenting gjorde för athjelpandet häraf. Den nye Seineprefekten, hvilken dessutom litade på att det snart skulle komma töväder och skölja bort snön, har till sitt valspråk att den största sparsamhet måste iakttagas och tillämpar denna vackra princip ibland litet besynnerligt. Han drog sig för att låta skyndsamt bortföra snömassorna — det är sannt att denna operation skulle ha kostat tre millioner! — men han såg icke att han genom sin sparsamhet tillstoppade kanalerna för hela den allmänna rörelsen. De förluster som staden Paris direkte genom uteblifna oktrojinkomster och dess handelsoch industriidkande klasser medelbart härigenom lidit under loppet af flera dagar gå om dagen till mångdubbelt det ifrågavarande beloppet. Ett exempel: i en cigarrbod vid sjelfva den stora boulevarden, der rörelsen naturligtvis bör ha varit mest obehindrad, berättade man mig, att dagkassan, som vanligen brukar uppgå till mellan fem å sexhundra francs, under dessa dagar icke uppnått trehundra. Men det var åtminstone några personer som voro lyckliga öfver snön och kölden; det var de som äro egare till slädar, inalles kanske ett tjog rika personer, samt skickliga skridskogängare, som torde vara ett hundratal. Det finnes här till och med en skridskoklubb — den bär naturligtvis ett engelskt namn, Scating-olub,-och är mycket fashionable —, hvilken har sin egen bana ute i Boulognerskogen, der den lärer ha brukat arrangera vinterfester, som varit mycket en vogue och der det kejserliga hofvet aldrig försummade att infinna sig. Afven till i år var en sådan nattfest vid ljus och lampors sken anordnad (just till i dag), der man för 20 fres till de fattiges profit skulle ha kunnat få kretsa bland idel förnämt folk, eller åtminstone få vara med som åskådare — men så kom tö