Göteborgsposten – 28 december 1871, sida 1

— Nej, det var min svägerska mrs Granger som gaf mig det, svarade Bessie med en suck. Han blef genast lifligt intresserad, men aktade sig noga för att visa sitt intresse. Mrs Lovel lade smycket i hang hand. Hon var litet fåfäng öfver att ega detsamma, äfven nu då hon stod i begrepp att lemna det ifrån sig. — Kanske att ni vill se på det, sade hon. Det är en lock af hennes hår inuti. Ja, der låg en liten lock af det mörkbruna hår han kände så väl, och utanpå stodo orden -Af Clarissa ingraverade. — Det är mycket vackert, på min ära, sado han i det han betraktade diamantkorset utanpå, men tänkte på locken inuti. Jag har aldrig sett ett smycke mera i min smak än detta. Ni sätter naturligtvis stort värde på det? tillade han frågande. — Ja, jag sätter ett ofantligt värde derpå och kan knappt uthärda tanken på att skiljas vid det. Bessie Lovel som ej egde förmågan att dölja sina känslor brast med dessa ord i gråt. — Min lästa mrs Austin, tag ej så illa vid er. Skiljas vid det? Hvarföre skulle ni skiljas vid någonting som ni sätter så stort värde på? — Oh, mr Fairfax, jag borde ej säga det — Austin skulle bli så ond om han visste — men han har förlorat penningar på det der fasliga ecartspelet och säger att han nödvändigt måste ha tio pund i morgon; derföre nödgas vi pantsätta mitt vackra smycke. George Fairfax teg några ögonblick. Hans första ingifvelse var att låna den stackars qvinnan summan — naturligtvis en ren obetydlighet för egaren af Lyvedon. Men i nästa ögonblick framställde sig en annan id för honom. Han hade smycket liggande i sin öppna hand. Det skullle vara så ljuft att ega denna hårlock — att bära ett sådant minne af den han älskade. Äfven de båda orden Af Clarissa hade ett slags magisk dragningskraft för honom. —ÄH— 2——LL 0 m—v—-— evo