Göteborgsposten – 28 december 1871, sida 1

— ——ö— Lr 2 är förhållandet påstår åtminstone en af dem som mest intresserat sig för framgången af de besvär som anförts mot ofvannämnda beslut och han plägar vara väl underrättad. Underrättelsen om etablerandet i Göteborg af ett storartadt Handelskompani väckte stor öfverraskning här. Man hade icke ens dea aflägsnaste aning om att en sådan institution var å bane, förr än man fick veta att ansökningen om oktroj å densamma redan i civildepartementet var ingifven, och öfverraskningen steg när man inhemtade, icke blott att det erforderliga aktiekapitalet var tecknadt, utan äfven att det skall inom loppet af två år kontant inbetalas, omständigheter som ådagalägga den rika penningetillgängen i Göteborg i förening med åtrån att använda den till befrämjande af svensk industrioch affärsverksamhet. Af bolagsreglementet synes att Handelskompaniet vill, bland annat, upprätta anstalter för emottagande och magasinering af varor och industriella artiklar för att möjliggöra deras belåning. En sådan anstalt är ätven påtänkt här, men man tänker mycket långsamt och beslutar ändå långsammare, och antagligt är, att man nu skall anse klokast att afbida huru Handelskompaniet går till väga och sedan afbidar resultatet deraf innan man gör något här. IIandelskompaniet vill äfven grunda; öfvertaga och bedrifva eller medelst aktier taga del i sådana industriella eller merkantila företag hvilkas verksamhet öfverensstämmer med bolagets ändamål. Tänk om Handelskompaniet skulle, sedan det befrämjat Stora Bergslagsbanan, äfven vilja taga den såkallade Bergslagsbanan, hufvudstadens lifsfråga, under armarne? Då torde den också bli realiserad, men annars ser det mörkt ut med den saken. Den kapitalist, till börden fransman, som vistats här någon tid och som gaf hopp om att vilja anskaffa: flera millioner till sistnämnda bana, har dragit sig tillbaka sedan räntegarantien sanktionerades. I afseende på det Göteborgska Ilandelskompaniet, så är man här icke så litet nyfiken att få erfara om några, och hvilka, af härvarande affärsmän erbjudits att teckna sig för aktier. Förhållandet är nemligen — det kan ej bestridas — att i ett eådant anbud ligger ett bevis på förtroende. Ännu har ingen agitation försports här i anledning af de två förestående riksdagsmannavalen. De stora tidningarne ha icke ännu uttalat sig i frågan, och så godt kan det vara, då ännu icke någon sådan opinion uttalats, som hvarken förtjenar understödjas eller bekämpas. Visserligen har IIandtverksföreningen såsom kandidat uppställt sin ordförande, fabrikör Svanberg, och en ny, föga känd anstalt,Stockholms fastighetsegare-förening har till kandidat antagit advokatfiskal Ljungberg; men ännu åtminstone ha dessa begge kandidater icke att påräkna synnerliga sympatier mer än hos de nyssantydda fraktionerna. Då någon stymmelse till valmöten ännu icke försports och sådana endast framkallas af en lifligare valstrid, men en sådan icke heller förspörjes, så kan det ganska lätt hända att de stundande valen lemna ett oväntadt resultat. Detta beror icke så litet derpå om den fyndige valagitatorn skräddaremästaren Söderstedt blir verksam eller förhåller sig neutral. Om han vill, så förmår han ganska lätt några hundra valmän att lemna sina yrken för att vandra upp till vårt forum — rådhuset, hvarföre den som gerna vill bli vald nu, gör klokast att förvärfva sig hr Söderstedts förord. Nyligen försattes hufvudstadens amatörer af gamla oljefärgstaflor af celebra mästare i stark rörelse. Orsaken dertill var en auktionskungörelse och en tidningsnotis. I den förra uppgafs att taflor af Rubens, F. Mans, M. Carre, J. v. Kessel och Juvenet, som tillhört den berömda Kniggeska samlingen, skulle säljas. I tidningsnotisen betecknades de såsom märkvärdiga taflor af större mästare. Deras märkvärdighet hade ökats derigenom att de af egaren blifvit utsända till Paris för att säljas till högt pris. Så skedde dock ej, men istället fingo de som stumma vittnen öfvervara belägringen, undgingo dock förstörelsen och kommo gå lyckligen hem för att här gå under klubban. Med den berömda Kniggeska tafvelsamlingen förhåller sig så, att den tillhört en