Göteborgsposten – 28 december 1871, sida 1

—5 — srarade hustran med den sragasto anstrykning af förebråelse i tonen. Men jag sätter dock stort värde på det för din systers skull. Det var så snällt af henne att gifva mig det och något så nytt för mig att erhålla en present. Men du må taga det, Austin, om du verkligen behöfver det. — om jag verkligen behöfver der! Tror du att jag skulle vara låg nog att begära det, om jag ej behöfde det? Jag skulle ej fästa så stor vigt vid saken, ser du, om jag ej skulle träffa mannen i morgon afton på en middag, och jag kan ej möta honom utan att ha penningar. Om du derföre vill taga fram smycket någon gång i dag, skall jag vid tillfälle innan i morgon afton taga det med mig och få saken klar. Af denna anledning kom det sig att George Fairfax, då han denna afton kom in i mrs Lovels mottagningsrum, under det Austin var ute, fann henne sittande i en tankfull ställning med ett öppet skrin framför sig och Clarissas smycke i hand. Det var ett gammalt fult och illa medfaret skrin, men under många år hade det varit förvaringsrummet för alla Bessies dyrbarheter. Hon hade äfven haft det ifrågavarande smycket förvaradt der, sett på det mycket ofta och undrat om hon någonsin skulle komma i tillfälle att bära det — om Austin till exempel skulle föra henne till en teater eller någon gång för omvexlirgs skull gifva en liten middag hemma för de personer, i hvilkas sällskap han tillbragte en så stor del af sin tid. Nu återstod ej mer någon sådan förhoppning. Sedan smycket en gång blifvit henne fråntaget, skulle det aldrig återlemnas. Hon visste detta mycket väl och höll just på att kasta en sorgsen afskedsblick på den kära klenoden då mr Fairfex trädde in i rummet. Glansen af diamanterna uppfångades genast af hans snabba blick. — Hvilket vackert smycke ni der har, mrs Austin! sade han i det han tog henne i hand. En nyårspresent af Austin, förmodar jag.