Göteborgsposten – 27 december 1871, sida 2

unge mannen kom och jag blef förtjust i honom. Jag lät honom få tillträde till mina förtroligaste kretsar, och han påyrkade att få måla den tafla er far hade godheten att beundra. — Vet ni huru han uppehöll sig innan han förvärfvat rykte — om han någonsin varit ritlärare till exempel? — Jag vet att han gifvit lektioner. Jag har hört honom beklaga sig öfver det tråkiga lärarokallet. Detta gaf stöd åt miss Grangers åsigt. Den syntes i hög grad sannolikt, och ingen annan hypotes framstod för henne. Dag efter dag var hon på vakt och väntade och spekulerade, under det hon erhöll underriittelse om Clarissas utflykter af den lydiga Worman, som under form af skämtsamt prat lockade ur kusken upplysning om de ställen till hvilka han kört sin matmor. Hon väntade och förhöll sig passiv. Det var ett förräderi som pågick. Sjelfva utvecklingen skulle komma i god tid. Emellertid tycktes Clarissa nästan vara fullkomligt fri. Mr Granger var ej den man som följde i sin hustrus fotsteg eller ständigt höll henne bunden vid sin sida. Om hon besvarat hans kärlek i lika mått, om den sympati hvarefter han i hemlighet längtade kunde ha uppstått melian dem, då skulle han ha varit en så hängifven slaf som en hederlig man kan bli af kärlek, Under nuvarande förhållande var det helt annorlunda. Endast i de förhoppningar och drömmar som hans son ingaf honom fann han nu den lycka han drömt om, då han först försökte vinna Clarissa till hustru. Endast i kärleken till detta barn fanns en ren och fullkomlig glädje. Alla andra drömmar hade slutat med ett bittert uppvaknande. Hans hustru hade aldrig älskat honom, ekulle aldrig älska honom. Hon var tacksam för hans kärlek, lydig, undergifven; hennes behag och skönhet läto henne glänsa inom sällskapslifvet, och denna glans kastade sitt återsken på honom. Hon var en hustru att vara stolt öfver, och han var stolt öfver henne; men hon älskade honom ej. Och med denna