Göteborgsposten – 27 december 1871, sida 2

ståndet. Men sedan prinsorno nu uppträdt till förmån för saken, har ett stort antal monarkister, som törut voro deremot eller åtminstone tvekade, neml. alla de orlåanistiskt sinnade utaf dem, beslutat biträda frågan om flyttningen i den form, ett nytt förslag af Ducbatel kommer att ställa den. På detta sätt skola endast den yttersta högerns medlemmar bli emot flyitringen, under det att prinsarne skola häri samla kring sig den moderata delen af högern, hela centern och hela venstern. Denna falang skall då otvifvelaktigt bilda majoriteten, och det för Paris så betydelsefulla, så framtidsdigra ärendet skall genom de orlanska prinsarnos vota ernå den lösning, som alla liberala så länge och så ifrigt önskat sig. Man kan icke undgå att erkänna, att prinsarno med detsamma äfven skola ha trängt gamle Thiers i skuggan, i det de visa sig i sjelfva verket vara inom nationalförsamlingen mäktigare än han, och de farhågor, den bepröfvade statsmannen hyste, skola ha besannat sig. om sjelfva prinsarnes ankomst till Versailles och inträde i kammaren skrisves derifrån d. 19 d:s: På grund af resultatet af gårdagens sammanträde gjorde de orlanska prinsarne idag sitt inträde i församlingen för att intaga sina platser, alldenstund de lösts från sin förbindelse af presidenten och församlingen förklarat, att någon förbindelse ej ingåtts med densamma. Ifrån den stund de uppstego i det tåg, som allmänt begagnas af de deputerade, tills deras ankomst till Versailles, rådde stark, allmän rörelse. Ombud för tidningarne af alla färger telegraferade oupphörligt till sina redaktioner för att underrätta dem om prinsarnes alla åtgöranden. Vid tågets ankomst till Versailles, stannade de deputerade, såväl som andra passageraree, som befunno sig i vagnarne, vördsamt qvar i desamma för att lemna prinsarne tillfälle att kunna gå obehindrade; dessa gingo också först ur vagnarne samt begåfvo sig till fots till församlingen. Underrättelsen om deras ankomst hade redan spridt sig inom församlingens lokaler och på gallerierna. Derför rådde också mycken rörelse, och alla frågade om hvarandra, om någonting skulle inträffa. Venstern tycktes isynnerhet vara upprörd, men eftersom prinsarne, blott företrädda af en vaktmästare, inträdde, just under det presidenten Grevy läste upp en berättelse, begagnade venstern tillfälle att fordra tystnad, under det åhörarne på gallerierna och vissa deputerade lutade sig fram för att se prinsarne, hvilka tagit sina platser i högra centern (6:te bänken, midt emellan den bekante skriftställaren Laboulaye och hr Bocher). Då tystnaden småningom blifvit återställd, fortsattes förhandlingarne. Ingen händelse af vidare vigt inträffade; man hade ej heller skäl att tro, att någon dylik skulle inträffa före sammanträdets slut. . Att beslutet om nationalförsamlingens och regeringens förflyttning till Paris skall komma att ofördröjligen fattas, anses nu otvifvelaktigt. Från den franska nationalförsamlingen meddelas i öfrigt följande: I början af sammanträdet d. 19 d:s söreslog den bekante protestantiske presten Pressenså, understödd af bl. a. Laboulaye och Paul Bethmont, att de personer, som blifvit åtalade eller dömda till följd af upproret d. 18 Mars, ej ba högre grad än den af undercfficer och icke äro anklagade eller förvunna till något vanligt lagbrott eller någon bestämd handling i nämnda uppror, måtte bli återförsatta i frihet. Fastän detta förslag, såsom det heter i hr Pressensäs motivering, väsentligt skiljer sig från en allmän ammesti, egde likväl under dess uppläsande bullersamma afbrott i högern. Det har förut uppgifvits, att regeringen hade ett dylikt förslag under arbete. Hon har nu blifvit förekommen, men skall väl derför icke underlåta att understödja det väckta, desto heldre som det är föreskrifvet af nödvändigheten, i det antalet af de afgifna domarne mot kommunister uppgick d. 16 i denna månad till 2,022 och siffran å dem, som försatt i frihet, är 12,336. Det finnes således ännu på strasfskeppen 15 å 20,000 fångar, hvilka afvakta sin tur att få framträda inför krigsrätterna, och sju månader ha redan försvunnit sedan Kommunens fall. Pressens hade knappast nedstigit från tribunen, förrän hr Raoul Duval tillsporde regeringen ang, den under Kommunen tienande, men ännu likväl strafflöse hr Rane. Han uppläste en del af dennes papper och aktstycken, under Kommunen och begärde, att samma rättvisa ekulle skipas mot honom, såsom mot så många okunniga, missledda och mindre brottsliga anhängare af Kommunen. Hans tal helsades med upprepade bifallsord från högern och protester från venstern. Justitieministern Dufaure tillbakavisade den utspridda beskyllningen, att ban skulle skyddat hr Ranc. Rogeringen hade ingenting att göra med åtalandet af personer, som varit invecklade i upproret. Hela ansvaret låg hos befälhafvaren i öfver första militärdivisionen; regeringen iakttog lagen, då hon afhöll sig från all inblandning, och hon skulle fortfara med detta handlingssätt. Om krigsrätternas verksamhet vore I på något sätt felaktig, så kunde regeringen j afhjelpa det genom en tillämpning at vanlig rätt, då belägringstillståndet upphäfts. Ur Dui val protesterade mot den ministeriela oansvarighot, som låg i hr Dufaures ord, och föreEM — — —