Göteborgsposten – 21 december 1871, sida 1

Dingens sökande på detta område omnämnde tal. Schiaparelli,8direktör för observatoriet i Milano. Är 1866 bestämde han läget för Augustisvärmen och iakttog att en komet rörde sig i samma bana, nemligen komet III för 1862. Ötverraskad af denna upptäckt företog han sig att beräkna äfven leonidernas bana. Men denna meteorström skiljer sig, såsom förut nämndt är, från perseidernas, eller Augustiströmmen, deri att då denna senare är jemntjock är den förra gles utom på ett ställe der den är mycket tät. Knappt hade Schiaparelli gjort denna upptäckt, förrän såväl han som ett par andra astronomer gjorde den nya att komet II för 1866 rörde ig i alldeles samma riktning. En annan astronom, ciss, upptäckte ej mindre än fjorton fall, der kometer sammanträffade med meteorströmmarne, och bland dem äro två af sådan beskaffenhet, att Intet tvifvel om sammanhanget mellan kometer och meteorströmmarne kan ega rum, Den ena af de kometer, hvarmed detta förhallande egde rum, var komet I af 1851 och den andra Bielas komet, hvilken, såsom under föregående föreläsning omnämndes, på 1830-talet först väckte fruktan: Den passerade då i närheten af jordbanan och den stjernfallsström som på den tiden iakttogs var sannolikt stycken af Bielas komet. Det kan alltså ej betviflas, att ett samband eger rum mellan kometer och meteorströmmarne, och ej heller Kau det betviflas att stjernfallsregnet visar huru en så mycket fruktad sammanstötning skall taga sig ut, eller rättare huru den många gänger tagit sig ut Schiaparelli har bevisat att en kropp, som bestär af en så lättrörlig massa som en komet, måste, då den kommer i närheten af solen, sträcka ut sig i längden och småningom förvandlas till meteorström. Det är stora svårigheter som möta oss, då vi utan tillhjelp af astronomiens stora resurs, den matematiska analysen, vilja bestämma hvad som tilldrager sig i rymden. Vi känna vissa lagar, men vi förgäta att vid olika tillämpning är verkan af dessa lagar helt annan. FHär nere vid jordytan år det en mängd krafter som drabba tillsammans. Der ute i etherhafvet verka krafterna i vin ursprungliga renhet. Men det är isynnerhet en kraft, som tjenar till att blanda bort korten för oss — tyngdkraften. Då vi först fingo lära att jorden var en i rymden fritt sväfrande kropp, uttryckte vi gerna vår förvåning öfver att hon ej föll ner. Vi visste ej att i fymden ej gifves upp och ner utan blott från och tills Enigång varande snurra tyckes ej bry sig om fyngdkraftens verkan, men se vi närmare på den, så märka vi att snurrana axel ej står lodrätt upp och ner utan beskrifrer en kon. Jordens axel beskrifver på samma sätt en kon, och dagarne för rörelsen äro desamma. Ute i rymden är det blott en mekanisk kraft, nemligen attraktionen. Men denne rymdens envåldsherrskare har sina lagar, mera noggrannt bestämda än någon jordisk monarks. Den första af dessa lagar är att en kropps attraktion är större ju mera materia den innehåller, och den andra att attraktionen minskas i samma mån afståndet ökas, elter såsom matematikern hastigare uttrycker sig attraktionen är omvändt proportionell mot qvadraten på afständet. Attraktionen utöfvar sin bestämda verkan både på ett verldsklots rörelse och form. Man tänker sig ett klot utslungadt i rymden, rätt fram, i evighet utan förändring i riktningen: eller hastigheten, så länge ingen annan kraft verkar; man tänke sig vidare ett annat klot, solen, hvars attraherande verkan tvingar det utslungande klotet att beskrifva en sådan bana som alltjemt bugtar mot solen men aldrig drages rakt emot den. Utslungningens fart kan aldrig förändras, men attraktionen förändras, och ju närmare kroppen kommer solen desto hastigare rör den sig. Så då kometen befinner sig i sitt perihelium är dess hastighet snabb, då han befinner sig långt bort derifrån rör den sig sakta. För det andra inverkar attraktionen på ett verldsklots form så att det blir nästan äggformigt, och hafvets ebb och flod betingar endast o iionskraften hos månen. Det är månen som i detta afseende verkar, ej solen, ty månen befinner sig värmare jorden; men under nytåndningen, då solen och månen befinna sig i samma riktning från jorden, verka de gemensamt, och hvarje sjöman känner också att då äro de starkaste floderna. Men dessa förändringar äro obetydliga mot dem en komet genomgår till följe af solens attraktion. Då en sådan himlakropp röner inverkan af solen, förlänger den sig på samma sätt äggformigt, och slutligen verkar solens attraktion äfven på dess sammanhängning, så att delar losryckas deraf. Får en komet på detta sätt passera gång efter annan omkring och bli allt mer och mer förändrad af solens attraktion är meteorströmmen snart färdig. Tal. berörde vidare anledningen till skilnaden i Augustisvärmarnes och Novembersvärmarnes täthet, hvilken måste bero deraf att den ena, Augustisvärmen, uppkommit at en komet som kretsat långt flera gånger än modern till Novembersvärmen och blifvit först förstörd. Vidare omtalades kometer med paraboliska banor, d. v. 8. sådana som aflägga ett flyktigt besök i vårt solsystem och liksom göra en böjning för verldsherrskarinnan, .men derefter ila bort i den oändliga rymden och aldrig vidare komma häråt. Äfvenledes omtalades kometer som beräknats vara periodiska, men som dock aldrig återkommit. Tal. slutade sitt föredrag med att likna vetenskapens framskridande vid geografens, då han är stadd på upptäcktsresor. Han hinner upp på ett berg, som förut stängde utsigten, och plötsligt utbreda sig för hans blickar hittills för honom okända trakter. Men det gifves också en gräns, utöfrer hvilken forskningen ej kan nå och äfven här finna dessa ord sin tillämpning: Vi se endels och profetera endels. Etter föreläsningens slut tackade prof. v. Schoultz å föreläsningsstyrelsens vägnar för det högst förtjenstsulla eätt hvarpå föreläsaren löst ein uppgitt och uttalade en önskan att afske