Göteborgsposten – 21 december 1871, sida 1

till hustru åt mig. Men du har her rätt — det tjenar ingenting till att tala derom. Jag är bunden. Stackars liten, hon är en god hustru för mig; men det är dock synd. Du vet ej huru många utsigter jag kunde ha haft om jag ej varit bunden. — Jag önskar, Austin, för din hustrus skull, att du ville låta mig omtala för min man hvem du är. Detta hemlighetsmakeri är förolämpande för henne, lika väl som det är ett slags oförrätt mot Daniel. Jag kan göra så litet för att tjena henne, och jag skulle kunna göra så mycket om jag finge erkänna henne såsom min svägerska. Jag tror att Daniel skulle fatta rätt mycken tillgifvenhot för dig, om han finge veta allt. — Lemna det ämnet, om du behagar, sade Austin med mörk min. Jag har sagt dig, att din man och jag aldrig kan bli vänner och jag menar hvad jag säger. Jog vill ej bli förödmjukad för din skull, Det skulle vara något för mycket, till och med för mig. Att utföra mr Grangers beställningar lämpar sig rätt väl för mina ändamål och naturligtvis är det högst angenämt för mig att träffa dig; men dermed måste det också vara slut. Miss Granger återkom i detta ögonblick; men äfven om hon hade stannat borta en hel timme, skulle Clarissa svårligen kunnat drifva frågan längre. I fordna dagar då de varit tillsammans som barn, hade Clarissa alltid varit liksom litet rädd för sin sju år äldre bror, och denna känsla hade ej ännu försvunnit. Just den omständigheten att han befann sig i en något beroende ställning gjorde henne ännu mera rädd för att stöta honom. Hon var orolig äfven för hans nuvarande lefnadssätt; men hon vågade ej göra honom några mera närgångna frågor rörande detta ämne. En gång då hon tagit mod till sig att fråga honom om hans framtidsplaner, svarade han på sitt bekymmerslösa sätt. — Bästa Clary, jag har inga framtidsplaner. Jag tycker om Paris, och om jag ej har särdeles stor framgång här, tror jag ej att jag skulle ha större framgång