Göteborgsposten – 21 december 1871, sida 1

på något annat ställe. Jag ämnar stanna här så länge jag ken hålla ut. Jag känner en hel mängd personor och emellanåt är lyckan rätt bevågen mot mig. — Men jag fruktar att du förstör din helsa, Ausliv, med — nattvak och — och — sällskaper. — Hvem har gagt dig att jag vakar om nätterna? Parisarne gå i allmänhet ej tidigt vill sängs, och jag tror att jag i det fallet ej är sämre än mina grannar. Om jag oj ginge ut, Clary, och visade mina gynnare att jag finnes till, kunde jag få svälta ihjel i en vindskammare. Du vet ej huru hastigt en man blir glömd, äfven en man som gjort mera för att bli ihågkommen än jag gjort. Och för öfrigt har jag ingen smak för det husliga lifvet, ser du, annat än som omvexling. Ja, hvad som än må komma skall jag stanna qvar i Paris — så länge jag kan. Det var någonting i tonen hvari han yttrade de sista orden: som oroade Clarissa. — Du — du — är väl ej skuldsatt, Austin? frågade hon i rädd ton. — Jag är bortskyldig on hel del penningar, svarade han, Visserligen har jag inga skulder till bagare, slagtare eller sådant folk; men endera dagen har jag ett par saker att uppgöra hvilka gälla några hundra pund, och om jag oj kan uppgöra dem — — Hvad då, Austin? — Då måste jag lemna Paris, Clary; det är alltsammans. Clerissa blef helt blek, Austin började hvissla en populär cafe-chantant melodi, i det han rörde om några färger. Några hundra pund! — det var ett obestämdt uttryck som kunde betyda ganska mycket penningar, det var ett uttryck som oroade Clarissa; men ännu mera oroades hon af broderns bekymmerslösa ton. — Men om du är skyldig penningar, så måste du betala dem, Austin, sade hon; du kan ej lemna ett ställe der du har skulder att betala. , Målaren höjde på axlarne.