Göteborgsposten – 19 december 1871, sida 1

— Jag fruktar att du arbetar för eträngt och sitter för länge uppe om qvöllarne. — Hvad arbetet beträffar så är det en nödvändighet, och hvad beträffar att gå ut hvarje qväll, så är äfven det en nödvändighet, Jag får mina beställningar ute i sällskaper. — Men du måste nu ha hunnit förvärfva dig rykte, Austin, och jag tycker att beställningar borde komma utan att du sökte dem, — Nej, barn, jag har endast ealongsrykte, jag är ondast känd inom en viss krets. Och man måste lefva, förstår du. Ditt ädelmod förlidet år frestade mig att hyra denna våning och försöka taga ett litet steg framåt. Jag trodde att bättre rum skulle skaffa mig bättre arbete. Men i det afseendet missräknade jag mig nästan alldeles. Likväl känner jag åtskilliga inflytelserika personer och slutligen skall jag väl ändock göra min lycka, — Men om du uppoffrar din helsa under tiden, Austin? — Uppoffrar min helsa! Sådant tal är just likt en qvinna. Om en man är litet blek och mörk under ögonen, börjar hon tro att han är döende. Min stackars lilla hustru har just fått samma ideer i hufvudet och skulle vilja ha mig hemma hvarje afton för att se på huru hon lagar strumpor åt barnen, — Jag tror att din hustru har alldeles rätt i att vara orolig, Austin, och det skulle vara mycket bättre för dig att stanna hemma, äfven om du ej kunde göra annat än se på hennes strumpstickning. Det måste dessutom vara mycket tråkigt för henne att sitta hemma då du är ute. — Det kan väl hända att hon finner det tråkigt ibland; men hon har ju sina barn och det är en hustrus skyldighet att fiona sina barns sällskap tillräckligt för sig. Men tala nu om dina egna förhållanden, Clary. Du har gjort ett lysande parti och är herrskarinna på Arden. En sällsam lyckans vändning. Och du är lycklig, hoppas jag