Göteborgsposten – 19 december 1871, sida 1

Göteborg d. 19 December 1871. väderlekstelegrammet af gårdagen från pariserobservatoriet till härv. handelsförening uppger att på morgonen hårda stormbyar passerat England från SV. gående mot Norge och Östersjön. Frisk SV. vind i Nordsjön: Väderleken har äfven under de senaste dagarne företett en allt annat än vinterlik karakter, i det ett starkt töväder vid 5 grader blid temperatur fortfarande varit rådande. Natten till i Söndags inträffade dock något frost, men i Söndags e. m. började det åter att regna. I går föll under större delen af dagen ett stridt regn och fram på e. m. inträflade äfven en rätt hård SV. storm. Genom: det ihållande tövädret ha de efter sista snöfallet å stadens gator hopade snömassorna helt och hållet försvunnit, ehuru desamma dock för fotgängare befinna sig i ett mycket dåligt skick. Lektor Björlings andra föreläsning egde rum i gär inför en ganska talrik samling åhörare och bidrog — om sådant var af nöden — att stadga det omdöme om föreläsarens framstående förmåga, som hans första föredrag här framkallat. Hans framställning af sitt ämne eger en klarhet och ett lugn, som endast kunna röjas hos den föreläsare hvilken står på vetenskaplighetens säkra botten. Vvi vilja här nedan söka framställa en del af den i allo högst intressanta föreläsningen, hvars ämne fordrade åskådliggörandet medelat figurer af åtskilligt som vi derföre nödgas förbigå. Astrenomien är tvifvelsutan den vetenskap som jemte filosofien eger högsta anor inom mensklighetens historia. Anblicken af det högsta skådespel naturen har att erbjuda oss, det stjernbeströdda firmamentet, gjorde på österlandew, för begrundande benägna tolk ett djupt intryck, och detta intryck ledde dem till vetenskapliga torskningar deröfver. Det är från Orienten som astronomien kommit till Europa. Det var först fixstjernorna som sysselsatte de österländska astronomernas uppmärksamhet och de gäfvo dem särskilda benämningar. Men de sågo äfven rörliga stjernor och kallade dem planeter, hvari de äfven inbegrepo solen och månen. Lagarne för dessa stjernors rörelser blefvo först många hundra år senare upptäckte, men man kunde dock förutsaga himlens utseende för hvarje stjernklar natt. Stundom gäckades dock förutsagelserna. Stjernor försedda med ett slags underligt bihang, en svans, blefvo någon gång synliga, och man kallade dem kometer. Sedermera trodde sig någon göra den upptäckten att dessa kometer aldrig visade sig utan att åtföljas af olyckor. En sådan tanke mäste slå an; den måste äfven slå in. Ty hvem är ej den som under sitt lif ej haft utrymme för många kometer? Äfven deras utseende beskrefs såsem egnadt att injaga skräck. Man kan knappast tro den beskrifning som säger, att den komet, hvilken år 130 före Kristi föd. visade sig, syntes under 80 dagar lika stor som solen. Men deremot är det ganska visst att den som 1618 visade sig hade 104 graders längd, och att den som 1744 syntes hade sex svansar, anordnade i form af en soltjeder och betäckande en stor del af firmamentet. De tidernas författare ansträngde också sin fantasi för att göra faran at sådana tilldragelser rätt begriplig. Men månne det ej ätven i våra dagar finnas många, för hvilka namnet komet har en lika obehaglig klang som för dem hvilka lefde i förflutna tider? Denna fråga kan knappt besvaras nekande; men sarhågorna ha nu en annan riktning. Vår tids rea listiska anstrykning har äfven i detta fall gjor sig gällande, och det är ej något öfvernaturlig