längre hon aflägsnade sig, och full af oro öfver att hennes bror möjligtvis ej vore hemma. Då hon uppnåddo det hus der Austin skulle bo, fann hon en liten döf gubbe tjenstgörande som portvakt. Till svar på hennes fråga skakade han blott på hufvudet och pekade på en stentrappa. Hon gick uppför densamma och fann i andra våningen en dörr, hvilken verkligen hade följande påskrift: Mr Austin, målare. Clarissa ringde på en klocka, och en tjensteflicka kom ut, Mr Austin var hemma, ifall damen behagade inträda. Damen besvarade denna fråga jakande och visades in i ett litet rum, uppfyldt med en olikartad samling ef skåp, bord, soffor och stolar, hvilka möbler samtClarissa begaf sig i väg med allt snabbare steg, ju liga voro mer eller mindre förfallna. Barnleksaker lågo kringspridda på golfvet, och Clarissa hörde rösten af en qvinna tilltalande ett barn i rummet näst intill. Derefter hörde hon sin bror säga något åt tjensteflickan, och vid ljudet af denna röst tyckte hon sig färdig att svimma. I nästa ögonblick öppnedes en dörr och en qvinna kom ut, en vacker, något aftärd qvinna, klädd i en ljusblå klädDing som gerna kunde ha varit renare, samt med en oordnad massa löshår i nacken. Detta var naturligtvis hennes brors hustru. En gosse om fyra eller fem år höll sig fast vid moderns klädning, och denne gosse hade Austins ansigtsdrag. — Mr Austin är i sitt arbetsrum, min fru, sade hustrun. Önskar ni tala med honom om någon tafla? JIe parle trÖs-peu de Frangais, mais si — — Jag är engelska, svarade Clarissa småleende, om ni vill vara så god säga mr Austin att en dame från England önskar träffa honom. Hvilken söt liten gosse! Får jag skaka hand med honom? — Gif damen din hand, Henry, sade modern. Ej den, tillade hon då gossen efter barns oföränderliga vana erbjöd sin venstra hand — högra handen.