Göteborgsposten – 18 december 1871, sida 3

dans, hvilken derefter, omvexlande med tal och skålar, under en högst animerad sinnesstämning fortsattes tills efter midnatt. Prestvigning Fil. doktorn, teol. kand. Gustaf Ludv. Björck samt S. M. kandidaterne Henrik Wilh. Lindeberg och Lars Aron Hansson blefvo i går i Domkyrkan efter aftonsångens slut af biskopen d:r Björck installerade i det presterliga embetet. Offentliga föreläsningarne. Enl, hvad vi i vårt senaste nummer utlofvade, skola vi här nedan försöka att meddela en mera fullständig redogörelse för hr lektor Björlings i Fredags hållna föreläsning, hvars intressanta innehåll det knappa utrymmet i Lördagens tidning endast tillät oss att antydningsvis omnämna: Då vi en klar vinteraften blicka upp mot himlen, se vi ofta mot den mörka bakgrunden en klar strimma som i glans täflar med stjernorna. Oftast är den endast synlig under bråkdeler af en sekund, men någon gång se vi strimman utsträcka sig ända till horisonten och sluta med en eldkula. Nu föll en stjerna från himlen, sade de gamle. Vi veta att öfver oss finnas verldar, eller till och med systemer af verldar, till hvilka afstånden äro så kolossala, att blott för att ljuset från dem skola hinna till oss fordras en tid som vi knappt kunna tänka oss. Vi veta att sådana stjernfall ej äro så många mil aflägsna från oss. Emellertid kräfde företeelsen redan tidigt en förklaring. Det hände till och med : att man såg eldkulor falla ner, att man sedan kunde taga de afsvalnade styckena, säkerligen stycken af en verld som menniskofot aldrig beträdt och menniskoöga aldrig skådat. Någon gång föllo de som förstörande bomber, antände byggnader och ihjelslogo menniskor och djur. Författaren till romerska statens historia berättar om ett stenregn som föll under den tredje romerske konungens tid. I likhet med Humboldt torde man kunna antaga, att detta varit ett vulkaniskt utbrott. Ett stenregn, som säges ha inträffat vid slottet Fulda, kan på samma sätt dragas i tvifvelsmål och misstänkas ha varit ett åskväder. Men det första kända meteorstensfallet inträffade vid Elsisheim i Elsas 1782. I denna orts kyrka förvaras ännu en sten, om hvilken är antecknadt att en gosse såg den slå ner i en åker, och att det samtidigt hördes ett starkt dån. Då man nu ser den kan man undra öfver att en så liten sten förorsakat så mycket buller; men man får härvid taga i betraktande att den under årens lopp varit föremål för en mängd liebhabrarg och kuriositetssamlares allttör närgångna uppmärksamhet och till sitt omfång betydligt reducerats. I Crema i Italien inträffade natten till d. 15 Sept. 1811 ett stenregn, hvarvid innevånarne såge hela trakten upplyst. Innan det slog ner, syntes en eldkula som drog en lång svans efter sig. De nedfallna stenarne uppgingo till ett antal af 1200. Man har antecknat ötver 300 tillfällen då meteorstenar fallit. Men beskrifningarne ötver fenomenet, sådant det uppenbarat sig vid de olika tillfällena, äro hvarandra temligen lika; inträffade det nattetid skedde det under förhållanden som här ofvan omnämnts, inträffade det om dagen åtföljdes det af ett mörkt moln och starkt dån. Tal. öfvergick derföre till dessa meteorstenars verkliga natur. Hvarifrån komma de? Från rymden, det veta vi. Men hvarifrån der? Från någon himlakropp? Man har tänkt på månan, och ännu i dag finnas de som vilja påstå att meteorstenarne utslungas från mänans vulkaner. Men då skulle först och främst antagas att det finnes vulkaner i månan, och om några stenar slungades derifrån skulle det vara från den hitåt vettande sidan. Men på denna sida känner man månans yta lika noga sem jordens, vissa trakter deraf till och med bättre än jordens. Sålunda känner man fullkomligt månans poler, då man deremot ej känner jordens. Om man tänker sig förflyttad till månan, skulle man med syninstrumenter, som redan finnas, kunna se sådana städer som Paris och London, man skulle derifrån ha kunnat märka sådana tilldragelser som Moskwas eller Chicagos brand. Det vore såleaes besynnerligt om ifrågavarande förhållande, i händelse hypotesens riktighet antoges, skulle ha undgått forskarnes uppmärksamhet. Dessutom erfordrades för att de skulle kunna kastas derifrån en utslungningshastighet af 110,000 fot i sekunden, hvilket vore otänkbart. Ännu mindre låter det tänka sig, att de skulle utslungas från någon planet. Man får derföre endast antaga dem såsom kroppar under ett obestämdt antal af år eller årtusenden sväfvande i rymden. Men äro dessa kroppar glödande eller ha de rymdens atmosfer? Det är ej antagligt att de ha värme i sig sjelfva, utan värmen kommer genom luftens motstånd mot stenarnes rörelse. Vetenskapen har uppdagat naturkrafternas öfvergående i hvarandra, den mekaniska kraftens omsättning i värme, hvarpå friktionen är ett exempel. Men om vi tänka oss dessa stenar rörande sig med en hastighet af 4 å 5 svenska mil i sekunden, en hastighet som dock minskas då de äro komna inom jordens sfer, sa skulle de, ifall all denna rörelse förvandlades till värme, upphettas till 100,000 grader. En del af rörelsen blir ej värme, den blir ljudvågor. Värmen genomtränger blott stenens yttre skal, hvarföre meteorstenarne också alltid omgifvas af en skorpa. Det var tydligt att de kemiska beståndsdelarne af dessa kroppar, såsom utgörande de enda handgripliga styckena af en verld utom vår jord, skulle ådraga sig kemisternas uppmärksamhet. Man har icke i dem funnit elementer som ej finnas på jorden; men ett mineraliskt ämne som åtminstone är ytterst sällsynt på jorden finner man i de flesta meteorstenar. nemligen metalliskt jern — ge