Göteborgsposten – 15 december 1871, sida 1

olycklig, der han blifvit sårad ända i sitt innersta af den enda förödmjukelse som drabbat honom under hans på framgångar rika lif. Denna längtan var ej annat än ett slags sjuklig fantasi hos en sysslolös man, som på något sätt skulle fördrifva sin eftermiddag. Halfvägs mellan herregärdspyggnaden och Qvarngården fick han höra pinglandet af bjollror, och kort derefter varseblef han en liten barnvagn, dragen af ett par getter. Det var Clarissas barn som tog sin eftermiddagspromenad under uppsigt af ett par barntlickor. En krökning af gångstigen brugte honom ansigte mot ansigte med arftagaren till Arden. En plötslig impuls väcktes inom honom, en impuls af ömhet mot hennos barn. Han tog den lilla rosenkindade varelsen i sina armar och kysste honom lika ömt som en qvinna skulle ha gjort, under det barnets blå oskyldiga ögon stodo vidöppna af förvåning. Rättvise himmel! om Clarissa varit hans hustru och detta barn hans son, hvilken lycklig man skulle han ej ha varit, hvilket nytt behag skulle det ej för honom legat i besittningen af ett vackert gods, hvilket nytt mål skulle ej ha funnits för hans lif! Han satte det lilla barnet tillbaka i vagnen med den yttersta försigtighet. — En vacker gosse! sade han till den af de båda barnflickorna som tycktes ha hufvudsakliga vården om barnet. — Ja, jeg har oldrig skött ett vackrare, sir, och aldrig har jag heller sett en mor så förtjust i sitt barn som mrs Granger. Mr Fairfax gaf henne en half sovereign, lutade sig ner för att ånyo kyssa barnet — det är tvifvelaktigt om han någonsin kysst ett bara förr — samt gick sin väg, förvånad öfver den nya känsla han erfarit. En sådan liten ljuf varelse som satte ut sina läppar för att bli kysst! Och dock kunde han tänka sig en framtid då han skulle komma emellan Clarissa och detta barn; han kunde dröm