Göteborgsposten – 15 december 1871, sida 1

ligt förtroende till honom. Han hade visat en så naturlig munterhet, att det ej var lätt att tänka sig någon ond afsigt gömd under den glädtiga ytan. — Kan ni ej stanna och äta middag med oss? frågade mr Granger; eller vill ni återvända till Holborough och hemta er vän? Vi skola bli glada öfver att få lära känna honom, om vi ej redan känna honom, Ifall det hade varit möjligt för George Fairfax att rodna, skulle dessa vänliga ord ha framkallat rodnaden; men denna förmåga hade lemnat honom för längesedan. Icke desto mindre kände han blygsel öfver sig sjelf. — Ni är mer än god, sade han; men min vän går sällan bort. Farväl. Han tog afsked med en viss brådska för att så hastigt som möjligt afgöra frågan om middagsbjudningen. Sådana män som han kunna ljuga gränslöst då tillfället så fordrar; men få äro de för hvilka det icke i verkligheten är motbjudande att ljuga. Han var glad öfver att få komma derifrån, fastän han genom sitt aflägsnande blef skild från den qvinna han älskade, och känslan af blygsel var stark hos honom då han gick. Om hans mor, som med oro väntade på bref från Parig eller Karlsruhe, kunde ha vetat om hans närvaro här på samma plats, till hvilken hans far för många år sedan kommit för att förråda henne! Om hon som älskade honom så innerligt och som uppsände så brinnande böner för hans framtid kunde ha sett honom så långt framskriden på det ondas väg, hvilken bitter skam, hvilken djup sorg skulle ej den gamla damen ha erfarit, der hon satt ensam, omgifven af förgångna tiders dystra prakt, i Lyvedons sal och bad och suckade för sin frånvarande son I stället för att följa stora landsvägen till Holborough, gick mr Fairfax den stig som ledde till qvarnbäcken och fruktträdgården, hvarest han den dystra Oktoberaftonen för nära tre år sedan skilts från Clarissa. Han visste att mr Lovel var borta, och han kände en underlig längtan efter att se den plats der han varit så förbittrad och så