Göteborgsposten – 14 december 1871, sida 2

några bankirssöner o. s v. Bland dem alla kuode mr Granger ej erinra sig vågon som kunde antagas vara vän till George Fairfax. Det kunde möjligtvis vara någon af presterna; men det tycktes knappt sannolikt att mr Fairfax akulle resa från eua ändan af landet till den andra enkom för att tillbringa några dagar hos en adjunkt. fj heller var det nu någon jagt i grannskapet som kunde locka honom; men en fiskrik å flöt förbi staden, och mr Fairfax var måhända en passionerad fiskaro. — Ni kommer. naturligtvis in och frukosterar med 0ås, sade mr Granger, då de kommo till stora porten och George Fairfax der började taga afsked. Att ej bjuda en man mat och dryck skulle mr Graovger ansett alldeles onaturligt. — Jag tackar er på det hjertligaste men gör visst bäst i att förneka mig detta nöje, sade mr Fairfax tvekande. Dagen är långt framskriden och — jag har lofvat bort mig för eftermiddagen. (Ett fiskparti, utan tvifvel, tänkte mr Granger). Nu har jag fått träffa er och det var hufvudsaken. Jag kunde ej lemna Yorkshire utan att göra min uppvaktning hos er och mrs Granger. — Reser ni så snart? — I morgon, tror jag visst. — Ett väl hastigt besök, om afsigten varit att fiska, tänkte mr Granger. Han upprepade sin frukostbjudning och George Fairfax var ej omedgörlig. Det var så behagligt att vara i närheten af denna qvinna han älskade, och han hado ej för vana att neka sig de saker som voro behagliga för honom. De gingo in i den mindre matsalen. Frukostklockan hade ringt för en qvart sedan, och miss Granger väntade på sina föräldrar med en min af from sjelfförsakelse. (Forts.