Göteborgsposten – 14 december 1871, sida 2

Ur dagens krönika. Praktisk skandinarism. Praktisk skandinavism! Åy, for en Ulykke, kom ru bara icke fram med några ohållbara politiska utopier, några ungdomliga studentmötesfantasier! Erinra er, huru snart förpligtelsen i Kalmarunionen, vatt de tre nordiska rikena skulle bistå hvarandra, hvilketdera som blef angripet med krig, och aldrig väcka någon oenighet sins emellano, blef bortglömd ända derhän, att unionen, så länge den, sorglig i åminnelse, varade, endast blef en fortsatt kedja af oenigheter och blodiga krig mellan Sverige och Danmark; kom ihåg hvad blomman af Danmarks, Sveriges och Norges ungdom vid studentmötet i Köpenhamn efter Orla Lehmanns glänsande tal i Ridehuset ömsesidigt lofvade och hvad som sedan blef hållet; kom ihåg... — -Nej, vi ämna alldeles icke komma ihåg någonting af allt det der, vi vilja ej se tillbaka, vi vilja med stöd at det närvarande blicka sörhoppningsfullt framåt mot framtiden. — Med stöd af det närvarande...: — Ia, vänta ett ögonblick och ni skall få höra. Då för nu snart 30 år sedan det första, så att säga, behofvet af ett personligt värmande de tre nordiska nationerna emellan fick sitt uttryck i studenttåget till Köpenhamn 1845, ligger deremellan, och den dag som i dag är, en tidrymd, hvarunder närmandet oupphörligt sortgätt; det är nu ej ensamt studenterna, som med några års mellanrum aflägga besök hos hvarandra, besök, hvilka numera ej vilja eller kunna ha någon politisk betydelse, äfven andra samhällslager i de olika länderna ha börjat erkänna och inse behofvet och nyttan af ett sådant närmande, derom vittna de senaste årens arbetaretåg, derom tilloppet vid de stora industri-, konsteller landtbruksutställningarne, derom det allmänna deltagandet i möten af alla slag inom de olika länderna. — Förbättrade kommunikationer ha bärtill i främsta rummet bidragit och senast har sammanbindningsbanan mellan Sverige och Norge gjort vägen gin mellan alla de tre vännerna. Ännu återstår dock mycket innan de fullkomligt skola lära känna hvarandra. Först och främst ha de att lära sig att förstå hvarandra, ej abstrakt utan konkret menadt; de böra känna hvarandras tungomål, lika väl som t. ex. hvarje nordisk man och qvinna, som gör anspråk på bildning, är hemma i tyskan, franskan eller engelskan. Och huru skall detta ske? Bäst och säkrast, om grunden lägges redan från början, om undervisniog i de nordiska språken ingår i den första undervisningen inom alla tre länderna, ifolkskolan likaväl som i andra, högre, allmänna eller privata skolor. IIuru många inblickar i Nordens, och dermed i hvart och ett af de re folkens särskilda historia, hur mången edtråd till uppfattningen af deras nationala vetydelse, gå ej förlorade, derföre att det ena andets litteratur snart sagdt är en otillgängig skattkammare för massorna i de båda anIra! Huru många sörvända äsigter, falska degropp, frön till agg och misstänksamhet kulle ej undanröjas, om allt det sköna i saga ch sång, allt det snillrika i vetenskaplig lärlom, allt det upphöjda i brinnande sosterlandsärlek, som alstrats och alstras på båda sidor m Kölen och Oresund, kunde tona tillsammans en gemensam, af alla uppsattad harmonisk reklarg, för hvilken alla dissonanser skulle dö ort liksom ugglans skri i den dystra naten förstummas, då sol går upp och lärkorna tämma upp sina jublande hymner till Allfaers pris! — — — )::—