Göteborgsposten – 14 december 1871, sida 2

Men, då vår känsla sålunda ser sramä mot ett önskningsmål, hvilket mången tiden Thomas utan tvifvel betraktar som ett poe tiskt hugskott, säger oss vårt förstånd at mycket både kan och bör uträttas isråga on den närmare bekantskapen. Vi ha vid ett föregående tillfalle påpe kat önskvärdheten af att den norska och dan ska boklitteraturens alster ej höllos i så hög pris, oftare nog det dubbla af de hos os: gängse. De norska och danska författarnå kunna påräkna så liten publik-, invänder man derföre måste de, om de skola kunna ge sörfattarne skapliga honorarier, hålla sina förlagsartiklar dyrare än de svenska förläggarne. — Sannt, men om deras artiklar vunne ett mera allmänt insteg på den svenska bokmarknaden skulle ju deras publik fördubblas, ja, tredubblas. — Väl möjligt, men hvad säger ni så om — öofrersättningarne. — vÖfversättningarne! Ja, det ärisanning ett mycket kinkigt kapitel, men så länge ej någon mellanrikslag, som i detta afseende skyddar författarne i de tre nordiska rikena, kunnat åstadkommas, borde förläggarne inom desamma ingå en öfverenskommelse om att aldrig låta besörja någon öfversättning från någotdera af språken utan vederbörande författares eller hans målsmans särskilda modgifvander. Och vi skola hoppas, att allmänheten sjelf, ifall förläggarne vägra i vändningon-, skola drifva saken derhän. -ar ni läst Dickene David OCopperfield?, spörjer någon. — Reketurligtvis, äh, förträffliga karakterer. ypperliga naturskilaringar, ypperlig öfvorsättning! — Öfrversättning!; Nej, min bästa ni, Dickens bör man läsa på engelska, eljest kan man omöjligt uppfatta honom ...! — Säg, hvad man vill, men Victor Hugo är ändå mästerlig, hans Les Miserables till exempel, hvilka tankar, hvilket språk ...! — Ve. Misrables .. hm... ah, jaså, Sambällels Olycksbarn ... ja, den är nog bra...— -Säå, ni läser Victor Hugo i öfversättning, ni, mon Dieu, ni vet icke, hvad ni förlorar.. — Spielhagens Hammer und Ambossförsonar mig fullkomligt med det nyare tyska romanförsattareskapet, som Louise Mällbach totalt höll på att förderfva, eller hvad säger ni sjelf, ni finner ju att det ligger en djup och vacker tanke fördold under det hela och sjelfva språkets behandling är ledigare och lättare än.. — Språkets behandling? ... ja, det är sannt, hrem är det, som öfversatt boken... — Sehy.. säg inte om det der... öfversatt! Så mycket borde man dock ha lärt som att läsa en tysk roman på originalspråket ... Sådan är, som ni alltför väl vet, åsigten inom den bildade delen af vår tids allmänhet. Således .. att ej förstå Dickens, Hugo eller Spielhagen på originalspråket, det är oursäktligt, men då det gäller Wergeland, Welhaven, Björnson och Ibsen, Oehlenschläger, Ingemann och Andersen, många andra att sörtiga, då är det alls ingen skam att gripa til öfversättningen ... Den tid torde dock ej vara långt aflägsen, då dessa ötversättningarskola varda till sen saga på jorden eller åtrinstone i Norden. Från de tre ländernas universitet skola allt flera lärare gå ut att på sitt lands tungomål tolka vetenskapen för ungdomen vid de andra. Björnstjerne Björnson skall göra om sin glänsande Eriksgata genom Sverige och sträcka den öfver Sundet, Erik Bögh skull låta sin qvickhets, ständigt gnistrande låga lysa äfven på andra ställen i Sverige än i Stockholm och Örebro och våra svenska författaro till slut ej af malplacerad blygsamhet draga i betänkande att följa sina norska och danska bröders exempel, utan, liksom de, perzonligen träda fram för folken och tala i bilddingeps och upplysningens namv. Och slutligen anse vi det som ett synnerligt lofvande tidens tecken, att svenska eatertrupper kunna göra lycka i Norge och lanska i Sverige. Detta torde, noga räknadt, ör närvarande vara det ej minat praktiska sättet tt så småningom åstadkomma detta allmänna ntresee i fråga om nordiska epråkens ilikstäligbet, som utgör eller åtminstone borde utsöra en lifssråga för dagen. Och snart skall in-on åhörarare i någon af Nordens teatersaonger, då de språkkunnige stämma upp ett odt skratt eller applådera ett offektfullt monent, af lutter okunnighet behöfva fråga med ederman i Recensenten och Dyret : IIvad ar det? Snart skola vi utan tvifvel komma derän att lika litet som nu för tiden engelska, anska och tyska författares arbeten saknas å våra boklådsdiskar eller i våra lånbiblioek, lika litet skola vi der sakna de norska ch danska. Läsekabinetten skola finna sin träkning i att hålla ei blott at aretala Nton