Göteborgsposten – 12 december 1871, sida 2

nan vintern rar förbi skulle en händelse inträffa på Arden, hvilken gjorde lugn i huset nödvändigt. Sent i December, då marken låg betäckt af snö och Julklockornas ringning hördes i den klara kalla luften, skänkte Gud Clarissa en son — den första varelse hon någonsin hållit i sina armar, som hon kunde och finge älska af hela sitt hjerta. Den var som en sällsam dröm för henne denna moderskapets heliga myster. Hon hade ej motsett barnets tillkomst med någon känsla af ytterligt nöjo eller trott att hennes lif skulle bli förändradt genom devna händelse. Men i det ögonblick då hon först höll i sina armar denna bräckliga, hjelplösa bit af monsklighet, kände hon sig stå På tröskeln till en ny tillroro. Med detta barn föddes hennes framtid. Mr Granger var hänryckt. För honom ifven repretenterade detta barn framtiden — till och med mer än för hans hustru. Ofta, under det hans rikedom växte allt mer och mer, kände han sig dyster vid tanken på att all denna herrlighet skulle dö ut. Det fanns ingen mer än Sophia. IIon skulle ärfva en förmögenhet tre gånger så stor som någon kunde önska sig och skulle sannolikt gifva sin hand och sin rikedom åt någon främling, hvars namn kanske skulle bringa namnet Granger alldeles i glömska. Kanhända dessa kalla dagar som började det nya året voro de lyckligaste i Daniel Grangers lif. Han glömde att hans hustru ej älskade honom. Hon tycktes nu vara ännu mera hans hustru der hon satt midt emot honom vid den lugna härden med barnet i sina armar. Huru älsklig var ej den tafla som bildades af den unga modern, lutad öfver sitt barn! Att sitta och betrakta dem båda var ett alldeles tillräckligt nöje för honom, och emellanåt försökte hans själ tränga in i framtiden för att utstaka sonens bana. — Jag skall skall skicka honom till Westminsterskolan, Clary, sade han — det var längesedan han kallat sin hnstru GÖiarv. ehnrn han sjelf var nästan alldeles omed