Göteborgsposten – 12 december 1871, sida 2

utne orsak, en ganska vacker altaria uteslutas, afvef et-ledes gick för ähörarne förlorad den herrliga duc 1: för 2:ne basröster: I strid han går väldig fram :8 ÅT till följd af hr Arlbergs inträffade heshet. er Akademien hade inbjudit alla biträdande frå en landsorten att efter konsertens slut i stora börssale m sintaga en enkel supe, hvilken bevistades af öfver 30 dt hersoner, neml. prins Oscar, flera af akademiens le t damöter, k. hofkapellet, lyriska scenens artister sam nästan alla vid konserten biträdande. Före supe tilldelade prinsen professor Wilhelmj Wasaorder e, stli erkänsla för hans utmärkta spel. Efter supån ef slut tolkade prinsen i några bjertliga ord akademi kd ens tacksamhet till alla som med sina talanger bi fdragit till aftonens fest, hvarefter han till solisternit Samt andra personer hvilka på ett eller annat sät illustrerat de båda festdagarne utdelade sekularfe stens medalj i silfver jemte akademiens historia a: J. P. Cronhamn; till alla öfriga sångare, sångerskor och instrumentalister öfverlemnade hertigen samma medalj i brons jemte ett exemplar af förenämnda historia, hvarefter rådman Falkman från Malmö föreslog en skål för akademiens höge preses, i hvilken skål han å samtlige landsortsboernas vägnar tolkade deras erkänsla för det de blifvit inbjudne att deltaga i de lysande festerna. Hr F. Hedberg tackade prins Oscar å Stockholmsboernas vägnar. Direktör Josephson från Upsala föreslog skålen för kapellmäp5taren Norman, notarien Burman skålen för prof. Cronhamn och rådman Falkman utbringade en tacksamhetsskål för en af festkomitens ledamöter, musikhandl. Abr. Hirsch, som haft bestyret att mottaga alla resande från landsorten, och hvilket bestyr han på ett så utmärkt sätt fullgjort. — Björnstjerne Björnsons tredjo och sista föredrag i hufvudstaden hölls sistl. Söndags middag äå Mindre Teatern. Huset var utsåldt och många åhörare, som kommit för sent att få biljetter, måste aflägsna sig med oförrättadt ärende. Föreläsaren började med att föredraga några af sina egna berättelser ur det norska folklifvet. Att han äfven denna gång törstod att hänföra sina åhörare framgår af de båda morgontidningarnes redogörelser för föredraget. Ur Dagbladet meddela vi föjande: De, som icke hörde detta föredrag, kunna omöjligt göra sig någon föreställning om det intryck, som det förorsakade på de närvarande, och det vore fåfängt att försöka för de förra skildra detta intryck. Publiken deltog med lif och själ i de sceher, som framställdes och förblef således ej blott och bart åhörare, log med de leende i berättelserna och kände sina ögon tåras vid många tillfällen, kände hopp och fruktan, längtansfull aning, ryste af fasa och ryste af förtjusning — ja, hvartill tjenar försöket att nämna derom i en torr notis. Vi skola aldrig blifva trodda af dem, som ej sjelfva voro med och de sistnämnda skola finna vårt försök till redogörelse alltför eländigt matt. Man känner sig så underbart stämd, når man läser Björnstjerne Björnsons berättelser, men hvad är väl det mot att höra författaren sjelf berätta dem, att se honom dramatiskt framställa dem. Han läser icke i bok, utan berättar, så som toge han alltsammans då för första gången fram ur sin rika fantasi, och det kommer än eå milut och ljufligt leende, än så mäktigt brusande och tager oss med sig, vare sig att det är berättelsen om Fadren, eller om den lille spelmannen, eller om Örneredet eller hvad den snillrike skildraren föredrager. Att han i går applåderades efter hvarje stycke faller af sig sjelft, och han framropades två gånger efter föredragets slut; men dessa applåder voro endast de yttre och i all sin kraft likväl blott svaga uttryck för hvad de närrarande kände. Till slut talade Björnson några arma och till svenska bjertan gående ord icke från itt folk, utom om sitt folk och drog med några taftiga drag upp en karakteristik at det norska olket, hvad det varit och och hvad det är samt uru det i grunden älskar det svenska folket. Det jorde godt att höra detta och det föll, derom äro i öfvertygade, i god jord.