Göteborgsposten – 11 december 1871, sida 2

anstrykning af vagabondlif. Hon liknar en af tredje klassens aktriser eller dansöser — eller en qvinna som tjonat fill modell åt någon målare. Det skulle ej förvåna mig om hon befann sig i on dylik ställning i lifvet då er bror blef förälskad i henne. Hon är ännu vacker, ehuru något aftärd af bekymmer, stackars varelse! Och hon tycks verkligen hålla af honom. — Det gläder mig dock. Hvad jag gerna skullo vilja so honom och den stackars hustrun och barnen — min brors barn! Mr Granger vaknade na och George Fairfax tog god natt af honom. — Jag hoppas att vi få se er på Arden någon dag, sade Clarissas man med ett slags högtidlig hjertlighet. Vi kunna ej erbjuda er så talrika nöjen som familjen i slottet Hale har att bjuda sina gäster på, med det finnes god jagt och vi ha åtskilliga gäster hos oss i September ooh Oktober. — Jageskall bli mycket lycklig af att få vara en af decsa gäster, seade mr Fairfax med ett småleende — detta intagande småleende som skaffat honom så många vänner och som betydde så litet. Han anträdde tankfull sin väg hem. — Är hon lycklig? frågade han sig sjelf. Hon tycks ej vara olycklig; men qvinnorna ha en så märkvärdig förställningsförmåga, att man aldrig kan vara säker jå dem. På Hale skulle jag kunnot svära på att hon älskede mig. Är det möjligt att hon vid så unga år varit till den grad egennyttig att hon hänförts af Daniel Grangers rikedom? Har hon sålt sig sjelf för ett vackert hus och en stor förmögenhet, och är hon belåten med priset? Säkert icke. Hon tillhör ej den sortens qvinnor som kunna bli lyckliga blott af att ega en ståtlig våning eller vackra klädningar; ej heller dem som finna lyckan i moderna nöjen. Det låg ett sorgset uttryck i hennes ansigte då jag i dag öfverraskade henne. Ja, jag är eäker jå det. Men hon har gjort våld på sig för att dölja sina känslor. 4 ta