Göteborgsposten – 7 december 1871, sida 2

stt slags fanekompromiss, enl. hvilken fanans botten skulle vara tricoloren, med påsyning af de legitimistiska liljorna). Då deputationen återkom från Luzern, förhandlade den på nytt med grefven af Paris. Man uppmanade denne att träda fram och offentliggöra ett manifest, i hvilket han uttalade sina grundsatser. Men grefven vägrade att göra det. Han sade, att om man voterade monarkien med grefven af Chambord i spetsen, så vore han beredd att med sin broder och sina farbröder underkasta sig Frankrikes vilja och att tillika med dem vara tronens trognaste stöd. I den ställning, hvari Frankrike befann sig, ansåg han det för sin pigt att ej uppkasta någon personlig fråga, utan förhålla sig fullständigt lugn för att icke yttermera öka svårigheterna. Det heter derjemte, att grefven af Paris på intet vilkor vill förneka sin farfar Ludvig Filip och dennes regering. I detta fall är han ense med en stor del af sina närmare vänner, hvilka beldre skulle åter underkasta sig kejsardömet, än tåla att julikonungadomet bletve af legitimisterna brännmärkt. Talet, att man i stället skulle vända sig till den lifligare hertigen af Chartres, anses dock ogrundadt. Emellertid utgöra de konservativa ännu majoriteten inom nationalförsamlingen, och de till Versailles anlända deputerade skola från sina resp. hemorter ha medfört den öfvertygelsen, att det strävga upprätthållandet af status quo är den enda säkerheten för, att det borgerliga kriget kan undvikas. De vilja ej veta af utarbetandet af någon monarkisk törfattning, icke af kammarens upplösning eller Thiers utnämning till president för lifstiden; de vilja icke he!ler gå in på bildandet af någon öfre kammare, som skulle, i likhet med Sveriges Första kammare, framgå ur general råden eller landstingen; och de äro beslutna att förkasta hvarje förslag om såväl hortigem af Aumale utnämnande till vice president, som församlingens förflyttande till Paris, fastän regeringen högt uttalat en önskan i denna riktning. Såsom skäl för sin vägran, framhålla de Brysselerhändelserna, och skulle likväl ett förslag härom framkomma, så torde det skola utgå från den moderata venstern. Bonapartisterna tyckas för det närvarande förhålla eig lugna, och sysselsätta sig mest med utbredandet af oroande rykten. Deras högqvarter är Cafs de la Paix i Grand Hötel, hvilken samlingplats de döpt till Ön Elba, för att dermed beteckna, att derifrån skall kejsardömets örn återkomma och återtaga sitt välde. Såsom stamgäster ser man der Drö olle, Duvernoja, Vitu, det kejserliga statsrådet Abatucci och ett antal af den kejserl. polisens agenter. De radikala äro jemväl för ögonblicket mera lugna. Generalrådsvalen i höstas visade dem, att deras tid ännu icke är kommen. För öfrigt bar deras chet Gambetta råkat i en kooflikt med prelaterna angående skolundervisningen, hvilken ger honom tillräckligt att göra, under det hans uttalanden om önskligheten af en nationalkyrka, genom hvilken det lägre presterskapet kunde befrias från sitt narvarande ok, skaffat honom en mängd allierade, hvilka äfvenledes skola taga honom i anspråk. Alidenstund regeringens updervisningsminister Simon i detta fall delar hans åsigter, gå de radikala här endast före regeringen och rödja väg för henne. Det vill således synas som att Thiers fortfarande skall kunna maniera partierna, som ingenting högre skulle önska, än att få komma åt hvarandra, men likväl måste hålla sig i skinnet och underkasta sig den lille presideuten.