Göteborgsposten – 7 december 1871, sida 2

hushållet, Clary, sade mylady. Hvad beträffar att lemna hushället i miss Grangers händer, är det ej att tänka på. Det kunde gå godt för sig under de första sex månaderna, men hädanefter måste ni hålla i tyglarne sjelf, Clary, och jag skall lära er huru ni skall köra. — Men, bästa lady Laura, jag vill ej ha det besvär och det ansvar som är förenadt med hushållningen. Jag skulle mycket heldre vilja låta allt det der vara qvar i Sophias händer, in ände Clarissa. Ni kan ej föreställa er huru skicklig hon är. Och jag har mina egna rum och min målning. — Ja, utbrast lady Laura, och ni skall leds till döds i era egna rum och vid er målning, då ni ej har främmande i huset. Ni vill säkert ej bli en nolla, Clarissa! Och ni måste nödvändigt ha sysselsättning för era tankar, Clary. Tänk på mig; tänk på det arbete jag utfört. — Men ni är ingen vanlig qvinna, lady Laura, och jag har hvarken er energi eller er flit. Lady Laura ville ej medgifva detta och vidhöll idsen att lära Clarissa att sköta hushållet. — vänta tills jag kommer till er i höst, sado hon, och i den betryckta sinnesstämning hvari mrs Granger den sista tiden befunnit sig fann hon det svårt ett säga att hon skulle bli glad då den tiden kom. Hon ville komma tillbaka till Arden och var stolt öfver att veta sig vara herrskarinna på den plats som varit så kär för henne; men det tycktes henne att en tillvaro som på en gång nedtyngdes af Sophia Grangers klokhet och lady Lauras öfverflödiga glädtighet skulle bli nästan outhärdlig. Hon längtade efter det Arden som hor mindes från sin barndom — det tysta, fridfulla ställe dei hon och hennes bror uppvuxit, den fullkomliga frihet hor åtnjutit der, så olika hennes nuvarande lif, hvars alla tim mar tegos i anspråk. Hon hade förändrats mycket sedan det der besöke på slottet Hale. Då voro alla lifvets nöjen nya för henn — nu tycktes de henne osmakliga och fåfänga. Ho