Göteborgsposten – 7 december 1871, sida 1

z-— 8 — -— ——— som en krigegudens värdige son, draga sin sabel och jaga de två unga Åuppvaktande på dörren eller åtminstone bort från deras intagande sällskap. Men tyvärr, är detta en omöjlighet. Lyckan gynnar honom dock. I sin harm läser han verkligen några rader i hamburgertidningen. Och hvad ser han! I nästa ögonblick är han borta vid grossörena bord för att berätta den intressanta nyhet, som ligger gömd i den lilla notis, hvarpå hans blick händelsevis har fallit. Känner ni till nyheten, hr grosshandlare frågar han: Hvilken nyhet..? Hans Majestät konungen uppehåller sig för ögonblicket i Hamburg. Ja, det var då ändtligen ingen nyhet ... Nej, men orsaken, orsaken, hr grosshandlare! Vill ni se, hvad här står om grefven at Falstor? Nå ja, det har äfven jag hört en fågel sjunga om! Kungens bror7, berättar grossöron för grossörskan, kungens bror, prins Carl af Gläcksborg, vill skilja sig från sin gemål, prinsessan Wilhelmine. Detta står naturligtvis ej relateradt i bladet, men deri ligger orsaken till den familjekonklav, hvarom det vet att berätta och hvari äfven vår kung varit med. Löjtnantens expedition kan sålunda egentligen anses misslyckad; men han blir i alla fall vänskapligen inbjuden till att taga plats vid bordet och istället för nyheten, som icke var någon nyhet, åtminstone för den vackra flickans pappa, berättar han nu, hurusom vår unge kronprins om några få dagar skall högtidligen installeras som Frimurarelogens stormästare. Härmed har han synbarligen råkat på ett ämne, som tilltalar den unga damen mera än prinsessan Wilhelmines harm ötver prins Carls små utomhus-amouretter och ban förstår på ett ganska skickligt sätt att exploitera det intresse för det hemlighetsfulla, som grossörens dotter har gemensamt med alla Evas unga döttrar, ett intresse (eller om man hellre så vill, en nyfikenhet) som till slut urladdar sig i den unga damens högtidliga försäkran om, att hon på inga vilkor, ifall hon vore kronprinsessan, skulle finna sig i att honnes man på det sättet ginge omkring och spelade den hemlighetsfulle från morgonen alltintill aftonen. Men, min älskvärdaste lilla nåd, kronprinsessan finner sig nu en gång deri, ty ni vet nog, att denna unga furstinna låter sin gemål vara regent icke blott öfver Danmark utan äfven intra muros i ÅFalaietvid Amaliengade. Löjtnanten vet också att framdraga några dag ur fursteparets vis intime. Jag har noterat mig dem till minnes och de skola nog i sinom tid meddelas mina läsare i Göteborg. Jag sparar dem blott tills jag kan foga dem tillsammans med några andra till en hel liten interiör, För ögonblicket fortsätta vi våra lofvärda bemödanden att uppfånga ett och annat ur det sorl, som tränger fram till oss från alla hörn af lokalen. Här ge Hakon Jarl och återblicken på den glänsande Oehlenschlägerska litteraturperioden en ung student anledning till att slå omkring sig med bittra utfall mot vår produktionslösa nutid och isynnerhet till skoningslösa angrepp mot de få dramatiska författarne. Jag kunde ha god lust till att svara på dessa, med hela ötvermodet hos en nykläckt student framförda anfall, men jag finner mig det oaktadt i den unge mannens skolmästareton på grund af de förut påpekade faktiska åproposerna. Sålunda får jag bland annat veta, att Goldschmidt står i begrepp att företaga en resa till Egypten, en resa, som, efter hvad man vill veta, till en del skall vara framkallad af hans studier öfver Nemesis-begreppet; att Carit Etlar (J. C. C. Brosbölh) slutat ett nytt, större teaterstycke, som blifvit antaget til uppförande på k. teatern; att Bournonvills alldeles bestämdt skall ha för: klarat för k. teaterdirektionen nödvändigbeten af att begagna den svenska dansösen m:ll Westberg som primadonna vid vår danska balett; att den nordiska läseverlden inom ganska kort tid skall kunna fröjda sig åt ett nytt, större Eventyr af H. C. Andersen och slutligen, att man på vår k. teater gör stora kraftansträngningar för att instudera Wagners -Meistersänger.