Göteborgsposten – 7 december 1871, sida 1

Clarissa hade henne att tacka för sin riko man. Hon var verkligen stolt öfver den sistnämndas framgång och tröttnade aldrig att berömma Åden beundransvärde Granger. Denne fann nöje i att se sin hustru boundrad; han fann ännu mera nöje i att so henne lycklig och var oerfaren nog att tro hennes ökade glädtighet vara ett tecken till ökad lycka. Hvilka bekymmer eller obestämda farhågor som än kunde ligga fördolda i hans innersta hjerta — säkert är att han ej tviflade på sin hustrus rena heder, ej hyste någon fruktan för att det fashionabla lifvet i London kunde medföra några faror, som ännu voro dolda. Hon skulle älska honom med tiden, sade han för sig sjelf, förtröstande lika blindt på att det skulle stå i tidens makt att åstadkomma detta underverk för honom, som Olarissa sjelf förtröstat på att hon med tiden skulle vinna sin fars kärlek. Han trodde detta, ej så mycket derföre att saken var så sannolik som emedan han önskade det med en sådan ifver, att den hindrade honom från att se förhållandena med klar blick. Han — den man som aldrig gjort en missräkning under sin affärsverksamhet — hvars hela bana varit fri från misstag — hvars största framgångar varit resultatet af kall beräkning och oförvilladt omdöme, han den klarseende verldsmannen var oerfaren som ett barn i den fråga hvarpå hans högre lycka berodde. Men under det Clarissas man hyste ett obegränsadt förtroende till henne, bevakade Clarissas styfdotter henne med oviljans för att ej säga hatets uppmärksamma blickar. Att en ung dame så väl uppfostrad som miss Granger, så fullkomligt bevandrad i både gamla och nya testamentet som hon, att en sådan skulle kunna hysa en känsla af hat tycktes väl aldrig kunna komma i fråga; men så långt en dylik dame kan gå i obenägenhet mot en person, så långt gick visserligen miss Granger i sin motvilja för sin styfmor. Denna motvilja delades af hennes kammarjungfru, Hanna Warman, hvilken, då hon ej vunnit mycket af mrs Grangers tycke, alltid var färdig att utbreda sig öfver