Göteborgsposten – 7 december 1871, sida 1

diktande på Gröna Lund sina odödliga sånger och, härnere hos oss i Köpenhamn, Ewaldianerne, besökande Neergaard i Badstustreede, och de. glada aftnarne hos madam juell i Svertegade der Det norske Selskab sammanträffade och der personligheter sådane som J. N. Brun, Frimann, Wessel, bröderna Wiehe, Jonas Rein och Zetlitz voro dagliga kunder . .. Men, du milde fader, hvilken parentes och hvilken inledning!... ja, om förlåtelse, men vi följetonister äro, som ni vet, rent förskräckliga figurer i att kors och tvärs löpa ifrån ämnet. Nu skall jag genast kasta mig in modias res. Alltså, vi befinna oss på å Portas kass. befinna oss midti lokalen — i osynlig måtto. Från alla håll sorlar Passiaren emot oss. Vid fönstret i det mellersta rummet sitter en ung dam, hennes pappa och mamma samt ett par Åuppvaktande kavaljorer. Der isynnerhet är samtalet ytterst lifligt. Man talar om Hakon Jarl. Man fioner — och det förstår jag så innerligt väl — att Wilhelm Wiehe verkligen är en riktig Oehlenschlägersk Hakon, att han verkligen höjer sig Åsom en väldig ek öfver den öfriga amåskogen. Men det, som jag deremot omöjligt kan förstå, är den unga damens omisskänneliga sympati för hr Jerndorff som Olaf Trygvason. Oss emellan sagdt, vore jag i sjelfva verket mest böjd för att karakterisera denna prestation såäsom töga värdig vår kungliga teater. Då det emellertid i rent yttre hänseende hos den unge skådespelaren, som, i förbigående sagdt, införskrefs srån studentspektaklerna till k. teatern, finnes någonting, som med rätta lär göra intryck på unga damer, så borde jag väl ej så mycket undra på den nu ifrågavarandes tycka och smak. Men den här gången måste jag dock uteslutande tillskrifva det ett on. dit, som berättar, att vår unga, talangfulla, tragiska skådespelerska m:ll Dehn, har i sinnet att en gång uppträda på atfischen under namn af fru Jerndorff. Man vet ju sedan gammalt att unga damer avärma för partier och att de alltid innan eklateringen försiggått nära en hög grad af intresse för det blifvande eventuella äkta paret. Medan vi äro inne på detta kapitel, se här ett parti, som gått i fullbordan. Um ni någon gång brukar ögna igenom operaprogrammerna i våra Köpenbamnstidningar, så har ni på sista tiden måhända förvånat er öfver att finna många af hufvudpartierna tilldelade en sångerska, hvars namn är er alldeles obekant. Saken är helt enkelt denna, att den på programmerna figurerande fru Levinsohn i verkligheten är densamma som m:ll Anna Andersen, hvilken, ni känner otvifvelaktigt till detta, räknas bland våra yppersta, lyriska krafter. Hoa har nemligen helt nyligen ingått äktenskap med en ansedd och förmögen läkare, d:r Levinsohn. Men lätom oss lyssna till hvad vårt kotteri derborta vid fönstret ytterligare har att förtälja. Det är skada, menar pappa, Fatt man ej längre har Asantsiua till att spela Bergthor och det är på det bela taget, stor skada stt han kom att gå ifrån teatern på grund af den der obetydliga konflikten med teaterdirektionen. Pappa, som är en grundlig och förnuftig köpenhamnsk grossör, hyser stora bekymmer för hr Mantzii framtid. Det passar ingalunda för en så begåfvad konstnär att flacka omkring i landsorten så som han gjort på sista tiden och Ågastera hos alla möjliga kringresande sällskap och det är för öfrigt ej någonting, som man i längden kan lefva på. En af de uppvaktandeser sig lyckligtvis istånd till att lätta grossörens bekymmer. Hr Mantzius, eller, rättare sagdt, hans fru, har efter nyligen aflidne grossh. Adler ärft den ej obetydliga summan af 60,000 rdr sv. och han bör sålunda kunna gå en sorgfri framtid till mötes, äfven om han ej skulle återgå till teatern, något som den unge berättaren, helt visst af giltiga skäl, anser för föga troligt. Under det att sällskapet sålunda konverserar om Hakon Jarl och det som står i närmare eller fjermare förbindelse med denna tragedi, bar en ung löjtnant suttit vid ett bord i närheten och synbarligen haft sina ögon låogt mera fästade på grossörens dotter än på det nummer af Hambdurger Nachrichten, hvari han låtsar läsa. Hvilken brinnande lust känner han icke att i detta ögonblick uppträda