Göteborgsposten – 7 december 1871, sida 1

att tidningskritiken är en öfvermåttan präktig sak. Men det finnes också ett annat slags krivik, som är lika så präktig. För min del sätter jag henne under alla omständigheter ganska högt, helt enkelt af det skäl att hon upplyser mig om en mängd skilda saker, hvarom jag eljest aldrig skulle få kännedom, till och med om jag ville stirra mig blind i alla verldens dramaturgiska afhandlingar. Denna kritik är kafe-kritiken efter spektaklet, den kritik, som hvarje afton mellan kl. 10 och 12 (ibland ännu längre inpå natten) serveras hos å Porta vid Kongens Nytorv och serveras af den stora familjen Tout-le-monde, denna herrliga familj, som Paludan-Miller så träffande karakteriserat i några rader af Adam Homo: Se det er Publikum, det respektable, Hvis Dom paa Selvbevisthed er begrundet, Se det er Publikum, det högst aimable. 0. 8. V. Ja, det öfriga vill jag icke citera, det kommer ni nog sjelf ihåg. Allt hvad denna älskvärda familj berättar finner jag i högsta grad intressant, men isynnerhet lyssnar jag med spänd uppmärksamhet till de små faktiska äproposer, som elinka med in i den snillrika konversationen. För pocker, om dessa faktiska åproposeor icke funnos till, hvar skulle man väl då kunna tillfredsställa den icke ringa mängd bekanta, hvilka tro att en person, som skrifver i tidningarne, absolut i hvarje ögonblick måste ha hufvudet fullt af intressanta nyheter och att man endast behöfver att hugga tag i honom i ett gatbörn tör att straxt få ett dussin sådana nyheter till vidare expedition. Visserligen äro dessa småsaker, som jag plockat ut ur kafåpratot efter teaterföreställningarne, ej sällan endast ett on dit, mot hvars tillförlitlighet åtskilliga invändningar torde kunna göras. Men understundom får man dock reda på ett och annat, som uthärdar en strängare granskving. Detta var just händelsen igår afton. Jag bar idag närmare granskat de småsaker, som då ådrogo sig min uppmärksamhet, jag har funnit dem allesammans fullt pålitliga och jag dristar mig derföre att idag sända dem ötver Sundet, ja till och med ännu längre pr jernbana. Mina läsare i Göteborg, läsarinnorna ej till förglömmande, känna nog till å Porta vid Kongens Nytorv. Det är der, ni brukar sitta utanför på trottoiren, när ni om somrarne gästar vår danska hufvudstad. När jag i dag ber er i fantasien aflägga ett besök inne i sjelfva kafet, hoppas jag att ni ej säger nej eller förnämt rycker på axlarne och tunderar på om det går an. Går an? Ja, helt visst. Huru många storheter i äldre och nyare tider ha icke just på kaföerna kännt sig mest hemmastadda! Gick ej Diogenes, ja, till och med den vise Sokrates gerna till Athens tavorner för att tömma en bägare eller två af det välsmakande, kryddade vinet? Huru ofta gästade ej Virgilius i sällskap med sina vänner, skalderna Varius och Gallus, vinhusen, huru mycket älskade ej Ovidius att tillsammans med Horatius och Tibullus bortprata några qvällstunder hos värden Coramus! Och Cicero sedan, den allvarlige, stadgade medborgaren, som alltid tänkte på fäderneslandets bästa, huru ofta hvilade han ej ut efter dagens mödor med sina vänner hos Macula i den lilla trefliga tavernen tätt utanför Rom! Huru väl förstod ej Aatonius, Cleopatras friare, att döda tiden i osterierna vid Tiberns stränder. Lemna vi nu den klassiska forntiden och vända oss till nyare tider, framstår genast Shakespeare, hvars älsklingsställe som bekant var värdsbuset Svanen i London, der han bland annat skref största delen af sin Henrik IV. Kommer så Luther, den store reformatorn, som i trots af allt sitt allvar, all sin gudsfruktan, ej försmått att gästa Den svarta björnen och der sjunga: Wer nicht liebt Weib, Wein und Gesang, Der bleibt ein Narr sein Leben lang! Vidare Goethe, som i Auerbachs källare i Leipzig skref flera scener i Faust, Hoffmann och hans muntra sällskap Die Serapionsbräder, Racine, som besöker enkan Bervin i Det hvita fåret, abb Prevost, som på ett kaf vid Rue de la Hachette i Paris författar Manon Lescault, så er egen Bellman,