Göteborgsposten – 5 december 1871, sida 1

varit lika lätt för henne att ur sitt eget inro rycka ut minnet af honom! Slutet af Maj kom ganska hastigt och dermed Clarissas bröllopsdag. Innan denna dag kom, höll miss Granger ett formligt litet tal till sin blifvande styfmor — ett tal affattadt i noga öfvervägda, ödmjuka ordalag — utlofvande ett noggrannt fullgörande af de skyldigheter som skulle komma att åligga miss Granger i det nya förhållandet emellan dem. Detta högtidliga löfto var något oroande för Clarissa, i fhvars ögon Sophia var en af de öfverlägsna personer som vi äro skyldiga att respektera och beundra, på samma gång våra förderfvade naturer dock alltid äro böjda för att trotsa dem. — Tala ej om skyldighet, min bästa Sophia, svarade hon i det hon något fastare slöt sig intill mr Grangers arm. Det kan knappast bli fråga om skyldigheter mellan personer af samma ålder. Men jag hoppas att vi skola komma att älska hvarandra mer och mer för hvarje dag. —Naturligtvis skola ni komma att älska hvarandra, inföll mr Granger. Hvarföre skulle ej ni båda komma att älska hvarandra? Om era böjelser nu ej äro alldeles desamma, skall den degliga sammanvaron nog jemna olikheterna, och ni skola finna en hel mängd ämnen hvari ni kunna sympatisera. Jag har sagt Sophy att jag ej tror det ni kommer att blanda er mycket i hennes hushållning, Clarissa. Hushållniogen är en af hennes starka sidor, och jag tror ej att den är mycket i er smak. Miss Granger tryckte sina tunna läppar tillsammans med en något konvulsivisk rörelse. Dessa ord tycktes pästan innebära, att miss Lovels smak vore högre än hennes. Clarissa erinrade sig lady Lauras varning och tänkte, att det måhända vore orätt af henne att afsäga sig hushållet. Men å andra sidan kände hon sig alldeles ur stånd att i den vägen täfla med miss Granger.