Göteborgsposten – 5 december 1871, sida 1

kunna förfoga, men hr Martinet har icke brytt sig om detta förbud, utan spelar dem likafullt. På ingendera sidan har man velat ingå på en lämplig bemedling. Det var i förgår afton vid 9-tiden som jag passerade förbi teatern, då jag hörde högljudda skrik från vestibulen. Jag och andra sprungo naturligtvis in för att se hvad som var å färde. — Fyra eller fem stycken individer (de sågo dock icke ut som rötvare, det tår erkännas) hade nyss med våld brutit sig in i biljettkontoret och ville helt simpelt bemäktiga sig och bortföra hela kassan, som icke allenast, efter hvad det upplystes, inne höll inkomsten för dagen, men tillika törköpsrecetten för en soir till förmån för krigsskadade. Det var biljetttörsäljerskan som skrek, och jag lotvar att hon skrek så att det förslog, allt under det att hon krampaktigt höll fast vid kassaskrinet. Från alla håll kom folk tillskyadande, deribland direktören sjelt, som naturligtvis hjelpte att hålla fast kassan, samt ropade med en pathos, som sjelfva Sjövall skulle ha afundats honom: lefva vi då under Kommunen? — Jag, och som jag förmodar de flesta andra, förstodo ingenting at saken, men den förklarades snart. Det var en exekutor, åtföljd af ett ombud från den dramatiska pensionsföreningen, som på detta sätt sökte taga sin rätt. Huru det hela slutligen lyktades kan jag icke säga, emedan begge parterna drogo sig in i ett rum och stängde dörrarne. Ett kuriöst skådespel var det emellertid i vett lagbundet samhälle. Man skulle kanske äfven af andra skäl emellanåt kunna sätta denna sistnämnda egenskap i fråga, i tall man icke genast finge sina tvitvel håtda genom anblicken af alstalter liknande dem som kom den skeppsbrutne att utropa, när han, kastad i land på en obekant. kust, blef varse en galge: Nå, Gudskelof, aut. jag kommit till ett civilseradt land! — Krigsdomstolarne bäde i Versailles och på andra ställen fälla den ena dödsdomen efter den andra, ehuru hittills icke mera än en enda gått i verkställighet. Huru det kommer att gå med de andra och om verkligen Ferre, Rossel, Lullier, Maroteau och flera skola undergå dödsstraffet eller benådas med straffarbete, derom vet allmänheten ännu ingenting, ehuru otvifvelaktigt benådningskommissionen beslutat derom i sitt sista sammanträde 1 Fredags. Egentligen fäster sig bela intresset vid Rossel — hvarföre, det är egentligen svärt att säga. Han är ung och intelligent, men det är t. ex. Maroteau också; han är tapper, men Lullier bar visat sig vara det icke mindre; han är energisk, men man kan icke frånkäuna sjeltva Ferr denna egenskap. Icke desto mindre är det omkring honom som det allmänna deltagandet koncentrerar sig, och detta oaktadt nans brott såsom militär och medborgare: äro lika grofva som de andras — måhända större. Men medlidandet beror icke af reflektionen, hvarken till sitt upphof eller sina yttringar. Det senare visade sig bäst genom den s. k. manifestation, som i Fredags företogs af den parisiska ungdomen. Jag ser med någon förvåning, att äfven tidningarne här äro i okunnighet om hvad som menas med la Jeunesse parisienne, Det är härvidlag ingalunda, såsom man skulle kunna tro, en allmän benämning på allt ungt folk, som finnes i Paris, det är icke ens särskildt den studerande ungdomen, skolorna, utan det är ett slutet samfund, som bildat sig denna sommar just under ledning af samme Jules Amigues, som vid den nu ifrågavarande manifestationen spelat en roll. Det var meningen att åstadkomma ett slags klubb, som skulle upplifva och uppehålla bland studenterna den politiska radikal-republikanska andan, som alldeles höll på att dö bort efter kommunen. Ett talrikt besökt sammanträde hölls i Quartier latin i slutet på September månad, der saken ventilerades, men de radikala iderna mötte ett starkt motstånd och en betydlig del af de närvarande lemnade sammanträdet. De qvarvarande, radikalerna, med br Jules Amigues i spetsen beslöto att bilda det ifrågavarande sällskapet, men guvernören i Paris har för den tid belägringsillståndet räcker lagt sig emot förslaget och örbjudit planens utförande. Emellertid lärer sällskapet i hemlighet ega bestånd, och det