Göteborgsposten – 1 december 1871, sida 3

Den turkiska armeen. En broschyr som för kort tid sedan utgifvits i Wien lemnar de nyaste upplysningarne rörande den turkiska armåeens och flottans tillstånd. Den nuvarande armsorganisationen, säger författaren, är grundad på en af sultan Mahmud II uppgjord plan, som ej blef praktiskt utförd förräm under hans efteriradare Abdul Medjids regering, år 1843 Sedan detta år ha alla armåvåsendets grenar organiserats efter den europeiska modellen, under öfrerinseende af franska och tyska instruktörer; men många af det gamla systemets brister blefvo qvar tillfölje af den brist på stadga som varit rådande i rikets inre angelägenhater. Enligt de nu gällande statuterna, som sanktionerades af sultanen år 1869, har tiden för militärtjenst i linien (nizam) blifvit inskränkt från fem till fyra år, i första reserven (idatyal) till två år, i andra reserven (redif) till sex år och i landstormen (hiyade) till ätta AÄr. utgörande en sammanlagd tjenstetid af tjugo år. Alla mahomedaner äro förpligtade till militärtjenst. Medlemmarne at andra religioner kunna friköpa sig från tjenstgöringen i armåen, men äro tvungna att tjenstgöra vid flottan, ifall så påtordras. Linien består i rundt tal at 150,000 man och styrkan af första reserven för år 1872, hvartill officerare och kommissariat redan blifvit utsedda, skall utgöra 70,000 man. Ehuru den reguliera armens föreskrifna styrka på fredsfot är, såsom ofvan uppgifvits, 150,000 man, har den hittills endast varit från 80,000 till 100,000. Statuterna innehålla äfven bestämmelser rörande armsens förökande för vissa möjligheter; sålunda kan, i händelse af inhemska oroligheter, dess numerär ökas till 220,000; i händelse Turkiet skulle anfallas af en enda makt kan den ökas till 400,000 (250,000 i Europa och 150,000 i Asien), och om flera makter skulle förklara Porten krig, kan antalet af samtliga under vapen ställda trupper ökas ända till 700,000 man. Forliden vinter utfärdades en kejserlig firman, innehållande speciella bestämmelser rörande de åtgärder genom hvilka dessa tillägg till fredsnumerären skola åstadkommas. Det årliga utträdandet af omkring 40,000 soldater ur andra reserven, hvilka äro förbundna att tjena åtta år längre, skulle, enligt planen, eventuelt ställa till regeringens förfogande omkring 300,000 öfvade soldater, så att år 1878 tulla antalet af de 700,000 skulle vara uppnådt. Det är dock en annan fråga, huruvida statens inre avårigheter och särskildt dess skattkammares fattigdom ej skola hindra den ifrån att fullständigt utföra denna plan. Armåen är för närvarande delad i sex kårer — Donaukåren, den rumeliska, den anatoliska, den syriska, Irak och gardet. Befälhafvarne öfver dessa kårer stå i direkt förbindelse med trupperna, alldenstund under fredstid hvarken divisionsgeneraler eller brigadgeneraler finnas. Det reguliera infanteriet består af 41 regementen med 123 vanliga bataljoner och 38 skarpskyttebataljoner; kavalleriet af 25 regementen (inklusive ett cirkassiskt ech två kosackregementen) samt sex sqvadroner; artilleriet af sex regementen, hvartdera bestående af femton batterier (540 kanoner); och de irreguliera af värfvade trupper (bashi-barouks) och frivilliga (spahis och beduiner) — inalles omkring 70,000 man. Dessutom är vice-konungen af Egypten skyldig att i handelse af krig biträda med en kontingent af 15,000 man, och beyen af Tunis skall under samma törutsättning tillhandahålla 4000 man. Den turkiska flottan består af nitton pansarklädda fartyg och ättiofyra träskepp. Pansarfartygen äro Bevärade med 123 stora kanoner. I flottan finnas omkring 20,000 sjömän och 3600 marinsoldater. För transporter har regeringen rättighet att använda de nitton ångbåtar som tillhöra bolaget Azizie och de tjugofem ängbåtar som tillhöra bolaget Chirket-i-Håirle. Såsom prof på de betydande förbättringar de militära förhållandena i Turkiet sedan Krimkriget undergått, anför tidningen Levant Herald de välförsedda turkiska militärarsenalerna. För femton år sedan var den klyfta ofantlig som i allt hvad sora rörde armsens ekipering och organisation samt militära förbållanden i allmänhet skilde Turkiet från de europeiska stormakterna. Då voro de flesta af dess fästningar föga bättre än förfallna ringmurar, odugliga till att erbjuda en kraftfull fiende något allvar