Göteborgsposten – 30 november 1871, sida 2

den. Hvarje är anslogs en viss summa af lagstiftande församlingen till inköp af konstverk, men hältten af de inköpta målningarne kom aldrig till de offentliga mus6erna. De behöllos för att pryda de hogre funktionärernas enskilda hus — till en börJan endast deras hus i staden, men efter band äfven landtstallena. Under de sista månaderna ha till sölje deraf auktoriteterna i Louvren ständigt fått mottaga packlärar af furutrå med ungefär följande påskrift: Denna sidan upp. Behandlas varsamt och innehållande målningar som återsändas af de kejserliga dignitärerna. Min vän från departementet för de sköna konsterna sade sig aldrig ha haft kännedom om att missbruket gått så långt, men medgaf att under kejsarväldet artister ständigt kommit till hans byrå för att fråga i hvilket museum i Frankrike den eller den taflan som nyligen blifvit inköpt kunde finnas, och att i femtio fall af hundra byrån varit ur stånd att lemna några upplysningar i detta afseende. Jag var ej beredd på att finna något särdeles öfverlägset i konstnärligt afseende då vi uppnådde förrådsrummen, men jag måste bekänna att hvad vi fingo se var vida underlägset allt hvad jag kunnat drömma om. Förrådet af dynastiska portratter står alltid i ett omvändt förhållande till sjelfva dynastiens varaktighet, anmärkte min vän under det vaktmästaren vände mot dagsljuset en målning föreställande hans dethroniserade kejserliga majestät i en sådan stil att ej ens hans bästa vänner skulle kunnat känna igen honom. På detta nerkluddade tygstyckes baksida var med krita skrifvet årtalet 1850. Om det blifvit erbjudet efter statskuppen, fortfor min vän, Äskulle det blifvit tillbakavisadt. När helst en ny regering uppstår insändas genast byster och porträtter i oändlighet, och som den nye potentaten alltid är angelägen om att vinna popularitet mottager han och betalar snart sagdt allt som kommer. Sedan hängas de verkligt goda porträtterna upp i statspalatserna eller ministerhotellerna, de som äre mindre väl utförda afsändas till provinsprefekturerna, och de som äro alldeles underhaltiga behållas qvar i Paris och inhysas med all den vördnad de förtjena i dessa skräprum. Då dynastien efter ett eller annat års förlopp känner sig säkrare, blir den mera nogräknad och vägrar att mottaga sådana porträtter som ej blifvit beställda; men det finnes alltid ett sätt att öfvervinna denna svårighet, nemligen att afbilda statsöfverhufvudet under någon allegorisk form. Man kan alltid tillbakavisa ett porträtt i modern drägt, men huru motstå ett sådant smicker som innefattas i till exempel Napoleon såsom ordningens genius, nedslående anarkiens drake eller Lamartine såsom Amphion tjusande stenarne så att de försvinna från insurrektionens barrikader!Alla regeringar äro i detta afseende lika. De äro enfaldiga som de qvinnor om hvilka Sterne skrifver, och som alltid kunde frånlockas sitt silfver genom litet passande smicker. Under det han uttalade dessa anmärkningar, gingo vi från rum till rum, och slöseriet med allegoriska figurer var verkligen oerhördt. Några målningar voro verkligen goda och komma ofelbart att återvända till de palatser som de en gång prydt. Der funnos afbildningar af Carl X i dussintal, af Ludvig XVIII, hertigarne at Angouleme och Berry i tjogtal; orlanska prinsar fick man skåda i större antal än jag kunde räkna till, och Lamartiner i sådan mängd att man måste tro alla Frankrikes artister ha blifvit galna af förtjusning öfver att en poet kommit till makten. Jag undrade inom mig om någon målare varit nog manlig att motstå frestelsen af att sätta den evinnerliga lyran och lagerkransen i poetens hand och vände Ne en hel mängd porträtter för att se efter detta. Men jag fann ingen enda som motstått denna frestelse. En enda hade lagt lyran och lagern på en piedestal i bakgrunden. Efter en timmas vandring erbjöd sig vår ledsagare att visa oss ännu flera förvaringsrum, dit man förlagt taflor af lägre rang, föreställande historiska tilldragelser, såsom: Prins Louis Napoleon, ridande i triumf genom Paris den 5 December 18514; Ludvig Philip i det ögonblick då Fieschi aflossade sitt skott; -Carl X mottagande en bukett af Dames de la Halle o. s. v. Men jag betackade mig, och så gjorde äfven min vän, på hvilken detta skådespel, efter hvad han anförtrodde mig, gjort ungefär samma verkan som en timmas promenad bland familjegrafvar skulle ha gjort. Då vi gingo tillbaka, yttrade vår cicerone med ett egendomligt transkt grin: A quand le tour de celui-ci, messieurs? menande med ecelui-ci hr Thiers; och jag har på min ära aldrig så klart insett huru mycket en fransk beherrskare är att beklaga, som i detta ögonblick. Jag skulle ej för allt i verlden velat att hr Thiers sert vår ciceronee min, då denna fråga gjordes.