Göteborgsposten – 27 november 1871, sida 2

vrår, dessa råtthål till hvilka de sträfva att samla musten af folkens arbete, frakten af jordens alstringskraft. Men råttorna sky ljuset; de skola först söka att kila undan i sina gömslen, och då ljusfloderna äfven nå dit, skola de fly den gamla, den eviga staden, för att annorstädes söka sig en tillflykt. De ha redan ögonen riktade på Frankrike, hvilket land de anse vara en lämpligare härd för sina stämplingar, än det numera frigjorda, eniga italienska folkets bufvudstad. Frankrikes folk är neml. splittradt i en mängd partier, hvilkas ledare skola till största delen heldre vilja se på framgång för sina enskilda partiönskningar, än de skola bekymra sig om det stora helas, fäderneslandets bästa. Och här skulle derför de jesuitiska råttorna ha en tacksam terräng, tro de. Råttkonungen, påfven, har också redan förfrågat sig hos den franska republikens chef, huruvida han hade någon plats ledig för honom, om han och hans anhang skulle finna sig nödsakade att till sist fly från Rom. ÅJournal des Debats offentliggör, antagligen efter inspiration från Thiers sjelf, för att sprida ljus öfver saken, en berättelse om ett samtal mellan Thiers och en af bladets korresp. i Versailles. Under samtalet yttrade Thiers rörande saken detta: Mina instruktioner till de franska sändebuden i Italien, för den händelse att påfven skulle besluta att begära en tillflyktsort i Frankrike, äro mycket enkla och mycket tydliga. Vi uttrycka ingen åsigt, ingen önskan, ingen åstundan angående det beslut påfven kan fatta. Gud skall upplysa sin vikarie genom händelsernas röst. Vi skola icke med denna blanda franska regeringens stämma. Vi skola å vår sida hvarken insinuera, uppmana eller afråda. Vi endast önska, att päfven måtte förstå, att han skall, om han begär en asyl i Frankrike, blifva emottagen med den aktningsfullaste ifver, med den uppriktigaste vördnad. Han skall öfverallt finna säkerhet och vördsamhet. Vi säga detta i regeringens namn, och vi veta, att vi säga det i Frankrikes namn. Franska regeringen — Frankriko — är ännu tillräckligt oberoende utåt och inåt, Gudi vare lof! att förskaffa påfven oberoende genom att erbjuda honom gästvänskap. Jag dömer nu icke om, hvad Frankrike gjort i forna tider, för att skaffa skydd och oberoende åt påfven. Jag återkallar i detta hänseende icke någon af mina forna åsigter, och må icke påfven tro, att den gästvänskap, som vi ej erbjuda, men hvilken vi till fullo gifva honom, om han begär den, skall tvinga oss att göra den ringaste kraftansträngning utåt eller inåt. Nej, hvad det inre beträffar, skola fyra sergeants de ville vara tillräckliga för att hålla dem i kö, som skola komma att knäböja för erhållande af påfvens välsignelse. Påfven skall vara fri, fri från alla förbindelser mot oss, fri till den grad att han tillochmed skall kunna tillfoga oss några presterliga förtretligheter lättare än i Vaticanen. Vid ett ord från honom skall allt vara i ordning till hans emottagande. Jag tänkte först på Avignon, men monumenter bevara samlingar längre än innevånare. Jag erbju r, sd I der honom derför slottet i Pau, den store ko a nunge slott, som sjelf blef katolik. Kommer r. till Civita Vecchia, skall han der befinna aif et ombord på en fregatt, å hvilken han skal o., vara oantastlig; men jag tror likväl icke, at of. påfven tänker lemna Talien. Det är tillräck ligt för honom att veta, att han kan komm: till Frankrike, om han så önskar. —— rr Marda RR AH ID FO