Göteborgsposten – 27 november 1871, sida 2

känner den förlust jeg lidit mindre djupt derföre att jag nu kommer hit för att träffa er. Men ni ser lika blek och nedslagen ut som någon af 088 på Hale. Ni har måhända ännu ej hunnit återhemta er efter den uppskakande händelsen? — Det var verkligen en uppskakande händelse, bästa lady Laura, sade Clarissa. Lady Geraldine är bättre, hoppas jag? tillade hon i mindre säker ton. — Geraldine är nu sådan hon alltid är, Clary — lugn som en marmorbild. Och dock vet jag att hon sörjer djupt. Hon var pappas favorit, som ni vet, och egde ett utomordentligt stort inflytande öfver honom. Han var så stolt öfver henne, vår gode far! — vill ni ej komma in, lady Laura? — Jo sedan. Men vi skola stanna här i trädgårdon en stund, om ni vill. Jag har något särskildt att säga er. Clarissas hjerta började att slå hastigare. Detta särskilda skulle röra George Fairfax, hon var öfvertygad derom. — Jag vill vara fullt öppenhjertig mot er, Clary, började lady Laura, då de befunno sig i den mest undangömda delen af trädgården. Jag vill tala med er som om ni vore en yngre syster. Jag tycker mig nästan ha rätt dertill, ty jag är säker om att jag älskar er lika mycket som om ni vore min egen syster. Vid dessa ord gaf lady Lauras lilla handskbeprydda hand Clarissa en öm tryckning. (Forts.)