Göteborgsposten – 27 november 1871, sida 2

ster och flodmynningar; denna tjenst kan endast den glömma, som icke vill med tacksamhet erkänna, vad som gjorts. Man har påpekat onödigheten af tredje punkten i planen ang. flottan, enligt hvilken flottan skall sättas i stånd till att äfven gå offensivt till väga mot fientliga skepp och kuster. Regeringen utgår ännu likasom 1867 från den tanken att göra Tyskland till en sjömakt af andra rangen; Om man sedan skall gå längre, det är en cura posterior, som icke bör förhandlas nu. Vid grundläggandet af en sådan sjömakt är det icke allenast fråga om kustförsvaret, utan äfven andra saker. Hvad defensiven angår, så är det ett bekant faktum, att offensiven ofta är det bästa försvaret. Om jag sysselsätter motståndaren vid hans egen dörr, ja, kanske tillochmed besegrar honom, då håller jag honom derigenom bäst från min egen. Å andra sidan gäller det vid krigiska förvecklipgar — för hvilka den allsmäktige beskydde Europa! — frågan om allianser. Om man blott kan bjuda en allierad ett par dussin torpedos och monitorer, så ligger deri icke något synnerligt lockande för honom; vi äro bättre ställda, om vi genom hela vår organisation skulle kunna bjuda en allierad mera. I veten, i hvilken ställning en stat för kort tid sedan befann sig till Peru; om vi skulle komma i liknande förvecklingar, hvarmed skulle vi då tillfredsställa den nationala viljan? Icke med småfartyg, som kunna vara goda nog mot sjöröfvare och annat maritimt pack; nej, vi kunna gifva estertryck åt våra fordringar, om vi samtidigt med dem afsända ett par stora skepp för att understödja de diplomatiska underhandlingarne. Efter dessa uttalanden af sjöministern fortsattes debatten om flottan ännu en stund med liflighet; bland förkämparne för flottans utveckling uppträdde äfven den nationalt-liberale Lasker. Vid omröstningen förkastades emellertid förslaget om att minska den uraprungligon bestämda tiden af 8 år till genomförande af planen med flottan, hvaremot kammaren med stor majoritet beviljade budgeten till flottan (c:a 8 mill. thlr) för förjande året. Dock uppställdes den fordran att sjöministern skulle låta utarbeta ett memorandum ang. flottans nuvarande tillstånd med särskilt afseende på den år 1867 antagna planen för flottan. — — I England bibehålla sig ryktena om drottningens oförmåga att regera med sådan envishet, att tillochmed drottningens egen kaplan funnit sig böra inlägga en presterlig lans för sin herrskarinna. Detta skedde d. 17 d:s under högtidligheterna vid läggandet af grundstenen till ett nytt — dårhus i närheten af Glasgow. Då man betänker, att drottningen just anses lida af någon sinnessvaghet, så kan man icke neka till, att de goda engelsmännen eller skottarne äro något: groteska i sina idåkombinationer. Drottningens kaplan, d:r Norman Macleod, sökte neml. vid detta dårhustillfälle att i ett utförligt tal utreda frågan, huruvida drottningen var moraliskt eller andligt oförmögen att fortfarande handhafva regeringsbestyren. Herr Macleod rev. afgaf naturligtvis det vittnesbördet, att drottningen under de tretton eller fjorton år, han haft den äran att under Guds försyn andligen tjena henne, städse vinlagt sig om så godt, sedligt uppförande, att han i den största förtrolighet, hvartill en undersåte eller själasörjaro kan vinna tillträde, aldrig hört ett ord, aldrig förnummit uttrycket af en känsla, som skulle a e stä i strid dermed; vidare, att han aldrig a märkt det ringaste spår af något slags mora ilisk eller andlig svaghet. Deremot lider hor 5. af nervplågor och flussartad gikt och har un mn der en längre tid varit så förlamad i sin: ig händer, att hon icke ens kunnat underteckn. hsitt namn. Hennes tillstånd i allmänhet ä tt också svagt, och hon kan derför i alla händel kser icke göra mer, än hon gör. Den gode kaplanen har enl. vårt förme nande härmed bestämdare än någon annan be kräftat det han ville vederlägga, eller rykte pa om drottningens mindre goda själsoc kroppstillstånd. — a mm oi. (. 8