Göteborgsposten – 24 november 1871, sida 1

— Jag och min man skola bli mycket glada när helst ni kommer, miss. Huru goda våra nya vänner kunna vara, glömma vi dock ej de gamla. Vi ha ej glömt er godhet då vår gosse Bill låg sjuk i feber, miss, och huru ni satt vid hans bädd och läste för honom. Straxt derefter lemnade det lilla sällskapet denna sista hydda och begaf sig tillbaka till parken, Daniel Grarger fortfarande vid Clarissas sida. Han gorde ej ringaste häntydan på morgonens kärleksförklaring. Verkliga förhållandet var att han blygdes öfver sin obetänksamma brådska och insåg att ban derigenom endast förvärrat sin sak. Under hela den tid inspektionen varade hade han grämt sig öfver sitt dåraktiga uppförande. Han var ej den man som uppskattade sitt eget värde för lågt. Tvärtom ansåg han sig under lifvets vanliga förhållanden vara fullt jemngod med de bästa af sina likar. Han hade aldrig önskat att han skulle vara annorlunda än han var eller misstrott sitt eget omdöme eller betviflat att han, Daniel Granger, vore en högst betydande länk i skapelsekedjan. Men i detta fall var förhållandet helt annat. Hoen visste ju att han var en medelålders man utan någon af de egenskaper, som erfordras för att intaga en ung flickas hjerta med storm, och lika klart som detta förhållande framstod för honom, framstod äfven ett annat, nemligen att han var passioneradt förälskad. Hela hans framtida lycka berodde på denna flicka med sitt bleka, lugna ansigte och sina djupa, nötbruna ögon. Om hon skulle afslå hans hand, vore all lycka förbi för honom. Han skulle då ha drömt ut sin kärleksdröm och lifvet kunde