Göteborgsposten – 24 november 1871, sida 1

garne i Cecrops stad bakom flytande trämurar söka sitt skydd?. Men så är ej mera förhållandet. Sjökrigsväsendet har genom ångans och pansarens förenade inverknipgar undergått en genomgripande reform, och värt århundrades främsta stormakt, penningen, har på detta område till stor del trädt in i den plats, som fordom sjömannaegenskaperna ensamme innehade. Täflan i egandet af den största och bästa sjömakten måste, enligt sakens natur, bli en konkurrens i förmåga att kunna bära de största utgifterna, och dervid skall vårt land alltid komma att stå tillbaka för sina penningstarka grannar. Det är derföre ett farligt frö till splittring, som chefen för vår parlamentariska opposition utsådde, när han i den vigtiga diekussionen om försvarsfrågan kastade in tanken om Svenska flottans minnen. Så mycket farligare som detta frö har en gynnsam jordmån att växa upp i: å ena sidan missnöjet hos örlogsflottans personal, som ser sitt vapen förminskadt och derför tror detsamma vara tillbakasatt, och, å andra sidan, önskningarne hos de många, hvilka gerna drömma sig tillbaka till Sveriges forna stormaktstid. Oss förefaller det vara klart och tydligt att vårt lands system i detta hänseende bör vara ett annat än det ofvan antydda. Flottan bör, med de inskränkta tillgångar hvilka stå oss till buds, hufvudsakligen vara ett bjelpmedel för armön. Dess lefvande kraft bör bispringa vårt döda kustförsvar, antingen detta nu utgöres af sästningaverk eller den nyare tiders under vattenytan dolda försvarsmedel. Den bör vidare såsom ett flytande flankvärn kunna delvis skydda den retirerande svenska krigshär, som tillgriper centralforsvarets yttersta utväg. Skulle vårt lands tillgångar tillåta större utgifter än för dessa ändamål erfordras, stode härtill närmast att ombilda de fartyg af större cert, hvilka för personalens öfning i allt fall befinnas nödige, till sådan duglighet att de äfven kvnna deltaga i en strid på öppna hafvet. Deras antal kan treligen aldrig blifva tillräckligt för att sjelfständigt opererande svenska eskadrar skulle kunna upptaga striden, men vårt land befriades derigenom åtminstone från den smäleken att, ifall mäktiga bundsförvandters flottor kämpade mot den öfver Östersjön anryckande fienden, i drabbningen helt och hållet skulle saknas Sveriges blågula flagga.