Göteborgsposten – 24 november 1871, sida 1

— — 2—— 2 —— — Vidare påstår jag (grefve Posse) Åatt försvaret till lands kan göras vida mindre omfattande, i fall ett dugligt sjöförsvar åstadkommes. Vereor Danaos et dona ferentes — kan man med skäl utropa, när man ser en af sparsamhetens ifrigaete apostlar förorda adopterandet af det antydda systemet. Ty väl skulle landtförsvaret härigenom möjligen kunna blifva mindre omfattandemen att landets försvar i sin helhet blefve betydligt dyrare är icke mindre säkert. Emellertid kan man misstänka sig här stå, icke inför ett statsmannadrag, men inför en politisk fint, ty tanken blir utan tvifvel, den må nu vara framkastad med eller utan afsigt, en brandfackla som på mer än ett håll kommer att tända. Det ligger ju också åtskilligt plausibelt i den tanken att vid uppgörandet af Sveriges försvarssystem hufvudvigten borde läggas på en stark flotta. En inkräktare skulle i sådant fall aldrig kunna beträda vår strand: han skulle dessförinnan begrafvas i de vågor, som buro hans drakskepp hit på deras fientliga färd. Felet är blott att förverkligandet af planen blefve alltsör dyrt och att densamma ändock aldrig kunde skänka nationen den känsla af lugn och af tillit till egen kraft, hvilken under fredens dagar utgör en stor, till och med ekonomiskt beräknelig, fördel at ett väl ordnadt soravarsväsende. England, detta öland, med en marin, som eger verldshistoriska traditioner, med en sjöbefolkning, hvilken skulle förmå att fylla kadrerna i verldens alla krigsflottor, har, icke ens det, velat göra sin mäkiiga flotta till le gros darme i striden, medan dess landtförsvar endast skulle utgöra reserven för försvaret. Det har gjort armen till hutvudstyrka och flottan är, när saken betraktas ur synpunkten af hemlandets försvar, blott en stark fortrupp till densamma. Man märker detta redan af anslagen till de olika vapnen. Under det i senaste budgeten utgifterna för armåen voro upptagna till nära 13 mill. K, så uppgingo kostnaderna för sjöförsvaret deremot blow till 9!(; mill., och likväl är det landttörsvarets krafter som framgent hufvudsakligen komma att förökas. Om något land skulle söka förverkliga den landtmannatanke, som, derigenom att gretve Posse upptagit den såsom sitt skötebarn, erhällit en intelligeut-aristokratisk prägel, vore det väl England. Här om någonstädes, borde de ledande statsmännen kunna resonnera såsom vär konseljpresident in petto: förmå vi icke hålla fienden från våra kuster, är det icke större sannolikhet att vi förmå kasta honom ur landew Men man gör det icke. Och hvartör? Helt enkelt derför att fosterJordens skydd, torsvaret af dess sjelfständighet, är en helig på en gång rättighet och pligt för hvarje medborgare. Man vill derför ej ötverlåta densamma uteslutande åt dem, som aro utrustade med sjömannens egendomliga tekniska utbildning; man törs ej lemna fäderneslandets framud vind för väg?, utan litar mera på det svärd, som drages för att försvara egen härd, detta ord tattadt ej blott i öfverförd utan i egentlig mening. Hvad särskilt Sverige angår, ega vi icke något skål att antaga ett system, som blitvit förkastadt af det rike som länge benämnts rhatvets drotwtning. Vårt land har länge betraktats såsom utgörande i swategiskt bänseende en ö, men det kan itrågasattas huruvida det ännu är detta. Nuudens storartade kommunikauonsanstalter, jernvägarne, sträcka sig allt längre och längre upp i de trakter, hvilkas olruktbarhet förut utgjort hinder för en långsamt avancerande fivndes framträngande, och förenar i nara samtärdsel orter, hvilka förut måst anses såsom varande fjerran åtskilde. Ett efruset Ålands hat hör ej till santasiernas verla, ett sådant tillhör vårt tolks historiska minnen, och medelst andra bryggor än dem, hvilka skeppsbyggarekonsten slagit, kan således en invasionshär beträda vår jord. För vårt land kan således fråga aldrig bli om annat än att armen måste utgöra en väsentlig faktor i vära försvarkratter, och tvisten synes oss endast kunna hvälfva sig om den proportion, i hvilken de båda vapnen, här och floua, böra stå till hvarandra. I hvad mån bör man inskränka utgifterna för den förra, på det man så mycket mera må kunna öka flottans budget? Berodde en krigsmarins förträfflighet endast på antalet af och dugligheten hos dess bemanning, då kunde de förenade nordiska rikena, hvilkas handelsflotta utgör den tredje i ordningen bland de sjöfarande nationernas, möjligen hafva anledning att såsom innebyg— nF:e nn 0 Tr