Göteborgsposten – 20 november 1871, sida 1

på sig sin hatt och giok ut i byn. Dageljuset räckto til nära åtta, och derefter hade man månsken. Miss Loro längtade efter att få se den gamla välkända platsen — den lugna gatan med sina tre anspråkslösa bodar och sit enda värdshus, de låga hvitrappade hyddoraa, i hvilk: hon möttes af idel vänliga ansigton. Talet om det ut ländska hemmet hade gjort honnes födelseby dubbelt så dyrbar för henne. Hon hade ej varit mycket i beröring med byfolket efter sin återkomst från pensionen. Känslan af oförmåga att bistå dem var hvad som hufvudsakligen afhållit henne från att besöka dem. Hon hade ej don förmåga att predika moral för dem eller inskärpa lagarne för huslig ekonomi hos dem, hvarigenom hon annars skulle ha kunnat låta råd och förmaningar tjena i stället för guld och silfver. Då hon således ej kunde gifva dem någonting, tyckte hon att det var bättre att hålla sig undan. Dot fanns dock ett par tro hushåll, hvilka hon kommit i tillfälle att hjelpa litet dels med mat dels med penningar ur sin egen lilla sparkassa, och hos dem hade hennes bosök alltid varit mycket välkomna. Det var mycket lugnt och tyst denna afton. Clarissa vandrade genom byn utan att möta någon som hon kände. Kyrkogårdsporten stod öppen, och Ardens kyrkogård var en favoritplats för Clarissa, on behaglig plats som beskuggades af idegranar och cedrar väl några hundra år gamla. Emellan grafstenarne löpte en smal gångstig, ledande till en annan port hvarifrån man kom ut på en stor hed som begränsades af furuskog. Detta var det mest pittoreska