Göteborgsposten – 17 november 1871, sida 1

Sophia Granger gjorde intet försök att understödja denna begäran; men hennes far var så ifrig, att dot tycktes nästan omöjligt för Clarissa att säga nej. — Om pappa vill låta mig komma, sade hon tvekande. — Åh, jag är fullkomligt säker på att han ej skall vägra efter hvad han hade godheten yttra till mig, svarade mr Granger, och om han ej känner sig böjd för att sjelf komma på förmiddagen, hoppas jag att vi skola kunna öfvertala honom att komma till middagen. De hade nu hunnit midtframför den lilla porten till Qvarngården. Huru obetydligt tycktes ej detta ställe vara då man kom från det ståtliga slottet Hale! Ponto sprang ut så fort porten var öppnad och tycktes angelägen visa att hans tillgifvenhet för Clarissa ej minskats under hennes bortovaro. — Kommer du in med oss, Sophia? frågade mr Granger, sedan han stigit ur och hjelpt Clarissa ner från åkdonet. — Jag tror ej det, pappa. Du behöfver mig ej och jag har fått en stark hufvudvärk efter denna förskräckliga morgon. — Jag kunde väl tro att du ej befann dig väl. Det skulle se mera vördnadsfullt ut mot mr Lovel om du komme in; men han skall nog ursäkta dig då han får höra att du har hufvudvärk. Clarissa räckte fram sin hand och miss Granger fattade den nästan med synbar motvilja. De båda unga damerna sade farväl till hvarandra, utan att Sophia yttrade