Göteborgsposten – 17 november 1871, sida 1

på det klara med, i hvad lifsålder det sjell befinner sig, och särskildt hvad Frankrike beträffar kunna icke de erfarnaste läkare komma öfverens derom. Det är dock fara värdt att flertalet inom fakulteten luta åt den meningen, att patienten stormat alltför mycket på helsan och endast kan hållas uppe genom en sträng regim — fastän de icke vilja ut dermed. Radikalismen har allehanda heroiska medel att föreslå, icke af den oskyldiga homöopatiska arten som om de icke bjelpa icke heller stjelpa, utan verkliga kraftoch dunderkurer å la Svarta doktorn eller vår berömde amerikanske landsman Roback (på småländska: Fallebo Gök). Vi ha sett prof på några sådana under årets lopp. Doktorerna i den radikala pressen säga oss, alt misslyckandet deraf endast berott på, att man ej låtit kuren utföras i fred och ro; hade detta fått ske, så hade den ofelbart lyckats, äfven om det för resten gått, såsom i en bekant kasus, att sjelfva patienten dött. Det har på den sista tiden i Paris, och isynnerhet i provinsen, uppstått en mängd radikala tidningar, som med en otrolig träckhet (jag finner icke lämpligare ord) angripa Thiers och hans regering. Och detta under sjelfva belägringstillståndet, som dock medför åtskilliga band; hvad skall det då icke bli sedan, när man får sin vilja tram att se detta afskaffadt? I Paris räknar den radikala sidan i alla dess skiftningar sju eller åtta större organer, at hvilka flertalet utom Frankrike torde vara föga kända. National, bankiren Roussets tidning, som fordom stod på en af de yttersta flygelpunkterna, har numera ofvergått till de moderata och räknas icke längre bland den rätta särahjorden. Detsamma är nära nog förbållandet med Aomir national, ett för öfrigt ganska förträffligt redigeradt blad men alltmera på återgång i spridning och inflytande, emedan det icke blindt böjer sig för okunnigheten och våldsamheten. Siecle intager en egen position. Det är, som bekant, ett gammalt och ansedt organ, och räknar sina aktieegare bland storfolket, ehuru det söker sin publik företrädesvis, säger dess motståndare, på krogarne. Det har onekligen lyckats att i dessa etablissementer bli en lika nödvändig institution som tenndisken, och man skall icke i hela Paris finna många, som sakna den ena eller andra. Öaktadt sin skarpa opposition mot kejsardömet, var det ingen hemlighet att Siöele, ätminstone under gamle Havins tid, stod i ett: visst hemlighetsfullt törbållande till Tuilerierna, alltsedan 1852 då den genom en transaktion med Morny räddades från att indragas. Siocles opposition räckte emellertid efter Havins död, på samma gång som dess inflytande i den allmänna diskussionen gick tillbaka. Efterhand uppstodo en mängd nya tidningar, som talade till ein publik på ett alldeles nytt sätt, i ett fullkomligt nytt språk och i en ny anda, och hvilka slutligen tunno sin fulländning i den beryktade Pöre Duchöne. Siecle, som icke var socialist och icke inblandade kraltiga svordomar i sitt språk, icke ens förstod att pigga upp sinnena med lustigt och mustigt skämt utan seglade fram för sig sjelf såsom en tungrodd gammal galeja, höll på att alldeles komma ur vinden. Den var nog lika mån som de andra om publikens gunst och sökte att genom ett visst elakt kält ersätta bristen på andra egenskaper, som dess publik älskade, men förgäfves. Den hade till medarbetare sådana namn som Henri Martin, Louis Jourdan, Lon PFle och många andra, men ingenting hjelpte. Då inköptes tidningens aktier till stor del af den rike italienaren Cernuschi, som satte Gustavo Chaudey till hufvudredaktör. Kort derefter inträffade kriget och Septemberrevolutionen, hvilken gjorde Sieclea flesta redaktörer ill prefekter, generaler eller andra förtroendeombetsmän at aldra högsta slag. Chaudey sjelf blef generalsekreterare hos nationalförvärsregeringen, förde, likasom Cernuschi sjelf, edermera temligen obeslöjadt Kommunens taan mot Versaillarne, men blef icke destonindre, som bekant, skjuten. Cernuschi, som äges ha mistat förståndet, är borta från Frankike. — Oaktadt dena gör sitt bästa att vara ika radikal som kamraterna, så betraktas likal Sigcle af de riktiga radikalerna rlaa bong, es purs) såsom en assalling, en ovärdig broder, ära nog en reao. Till de riktiga hörer den nyss återppståndna Kappel, den Hugoska familjejouralen. Rappels uppgift var ursprungligen att Ka mA mm — 3 — S. — 1 tr — — 2 —