Göteborgsposten – 17 november 1871, sida 1

Jag bar i mina föregående bref icke myoket talat om de många spår efter krigets härjningar, som ännu varseblifvas, ehuru de med en snart sagdt amerikansk ekyndsamhet blifvit igensopade nästan öfverallt der det berott på den enskilda företagsamheten. Det är ett bedröfligt ämne, och det tjenar till ingenting att lamentera öfver de enskildes ruin, som man endast ofullständigt kan känna, när det stora helas olyckor mycket tydligare framstå. Men denna gång kan jag icke underlåta att tala om en af dessa olyckor, derföre att det är en, hvari jag vet att hela Sverige deltager. l Straxt intill S:t Cloud ligger den vackra I paro Montretout, en af dessa fridfulla, iutagande små byar, der lyckan sjelf tyckes ba slagit upp sitt bo, on grönskande idyllisk öÖ vid randen af den brusande pariserocoanen. Det är många svenskar, som sedan åratal tilli baka hittat vägen till Montretout, ty der bodde en man, som icke blott genom sina