Göteborgsposten – 16 november 1871, sida 2

— ——— ———— dagar, sado han, och naturligtvis måste jag resa till begrafningen, men det betyder ingenting. Hale är stort nog för er alla, och det skall vara en tröst för henne att finna vänner rudtomkring, Under hela denna sorgliga dag vandrade lady Laura omkring i sitt rum, ömsom snystande, ömsom talande om sin far med de utvalda vänner, hvilka några korta stunder fingo se henne. Hennes systrar Louisa och Emily voro mesta tiden hos henne och instämde i hennes klagan. Geraldine höll sig på sitt rum och ville ej se någon — ej ens honom som skulle ha varit hennes brudgum och som bort ha haft största rätten att trösta henne i denna plötsliga bedröfvelse. Clarissa tillbragte mer än en timma hos lady Laura, med ömt intresse lyssnande till det beröm som slösades på den aflidne. Det tycktes som om ingen äldro ädling varit utrustad med ett så rikt mått af dygder som lord Calderwood. Att prisa hans förtjenster var den enda tröst hans tre döttrar kunde finna under sin sorgs första våldsamhet. Den tid hade varit då de gerna för en och annan medgifvit att pappa emellanåt var litet Åsvår, ett obestämdt uttryck som knappt kunde sägas innefatta någon brist på dotterlig vördnad å de klagandes sida. Men den som denna dag hörde dem kunde ha anledning tro att aldrig några ojemnheter förekommit i lord Calderwoods lynne, och att det lif som förts i det lilla huset vid Chapel-street, Mayfair, at honom och hans döttrar utmärkt sig för den mest ovanliga harmoni. Clarissa lyssnade vördnadsfullt och trodde obetin